Tittade runt lite på tumblr och hittade den här bilden. En sån här bokhylla skulle jag kunna bli kär i trots att jag är höjdrädd. 

Titel: Borde vara död

Författare: Pål Eggert

Utgivningsår: 2013

Förlag: Styxx Fantasy

 

 

Det perfekta utgångsläget är att öppna en bok utan att ha någon egentlig koll på vad den handlar om. Då vet man inte vad man har att förvänta sig och det är inte lika troligt att man blir besviken. 

 

När jag började läsa Borde vara död visste jag inte mycket mer än att handlingen utspelar sig i Göteborg och att två av karaktärerna var en konstig tjej och en socialarbetare. Att det fanns något slags övernaturligt inslag vad jag också medveten om, men osäker på vad. 

 

I efterhand tror jag inte det hade gjort något om jag vetat mer om boken. Allt i den är olikt vad jag läst tidigare och blev därmed inte det minsta förutsägbart. Det är dystert, mörkt och på sina ställen en aning kusligt. Miljön, bland hemlösa och olyckliga människor, kombinerat med övernaturligheter som jag aldrig hört talats om, fick boken att verkligen sticka ut ur mängden. Roligast att läsa om var socialarbetaren Sebastians arbete med de hemlösa, medan fantasydelen tappade mitt intresse efter ungefär halva boken. 

 

Den här typen av karaktärer är jag inte heller van vid att möta. Jag syftar inte bara på det faktum att många är hemlösa, drogmissbrukare etc utan främst på det faktum att de har en annan syn på livet och framställs på ett annat sätt än jag är van vid - fortfarande dystest och mörkt men samtidigt fräscht. 

 

Att läsa Borde vara död var lite som att ta ett steg ut ur min egen bekvämlighetszon; ett steg jag var glad att ta och gärna tar igen. Bokens andra halva höll mig aldrig riktigt fast men trots det rekommenderar jag att ni också utmanar era bekvämlighetszoner. Pål Eggert gör det värt att vidga läsvyerna lite. 

 

Äntligen är det dags för mig att se vad det är alla pratar om! Jag har hört så väldigt många lovord om Jellicoe Road men hade ändå knappt någon aning om vad den handlar om förrän jag började läsa den häromdagen. Nu har jag läst ungefär hälften men jag har hittills väldigt svårt att bestämma mig för vad jag tycker. 

Läste precis ut den. Så. Himla. Bra. Inte någon nästangråt som när jag läste Delirium men över lag tycker jag nog att Pandemonium var ännu bättre. Åååååh. Nu kommer jag ha en jobbig bookhangover! 

 

Förra sommaren läste jag Delirium. Jag gav boken två försök - första gången kom jag halvägs och sedan tröttnade jag, andra gången älskade jag den. Då låg jag ute i solen och smågrät till slutet, jag som så sällan gråter till böcker. 

 

Ändå har det inte blivit att jag tagit tag i läsningen av Pandemonium förrän nu. Främst för att jag hade svårt att få tag i den utgåvan av boken jag ville ha men också för att jag inte kände någon stress. Jag har sett att många bokbloggare blev mer eller mindre besvikna på Pandemonium så mina förväntningar var inte överdrivet höga.

 

Men vet ni? Jag började läsa den här boken i förrgår kväll. Igår läste jag ungefär halva. Nu har jag ungefär en tredjedel kvar. Och det kan jag säga att det inte är för att den är en besvikelse. Åh nej. Den är allt annat än en besvikelse. 

Titel: Farlig förmåga

Författare: Jessica Spotswood

Serie: Systrarna Cahill #1

Originalets titel: Born Wicked

Utgivningsår: 2013

Förlag: Raben & Sjögren 

 

 

Det som först drog mig till den här boken var dess vackra omslag. Av erfarenhet vet jag att skenet kan bedra, men utan att veta mer än att boken handlade om häxor några hundra år tillbaka i tiden, bestämde jag mig för att ge den en chans. 

 

Något som jag är svag för är relationen syskon emellan. I Farlig förmåga har vi tre systrar med magiska förmågor, som efter sin mors död har sökt stor tröst hos varandra. Utan moderns beskydd vet de inte längre vem de kan lita på i en värld där flickor och kvinnor blir gripna för minsta misstanke om magi. 

 

Det visade sig att jag snart skulle falla för mer än bokens omslag. Handlingen grep tag i mig och sista halvan av boken slukade jag hur fort som helst. I vanliga fall har jag blivit lite trött på att läsa om sextonåriga karaktärer, men i det här fallet gjorde det mig inget alls. Det var något med boken som fick mig att känna mig som fjorton år igen, då koncepten i ungdomsböcker kändes fräscha, då karaktärerna inte kändes uttjatade, då jag ville läsa och läsa och läsa men inte ville att boken skulle ta slut.

 

Bara det är ett väldigt högt betyg måste jag säga. Det enda som jag i efterhand kan komma på störde mig var att alla titlar översattes. Miss blev fröken, Mrs blev frun etc. Det är en smaksak men personligen föredrar jag när man behållar originaltitlarna. Det säger jag inte bara för originalet är på engelska - om boken hade varit tysk hade jag gladeligen sett titlar som Frau och Herr. 

 

Jag tyckte mycket om att läsa om systrarnas relation. Jag ville att de skulle hålla ihop mot allt och blev riktigt frustrerad när det kom saker emellan och de inte lyssnade och trodde på varandra. Något som jag blev positivt förvånad över i boken var romantiken. Den var väl inget mästerverk egentligen, men jämfört med många ungdomsböcker kändes det... ja, lite som när jag var fjorton och allt jag läste fortfarande kändes nytt. 

 

Att boken fick mig att tänka tillbaka på hur min relation med böcker var för 5-6 år sedan var bland det bästa. Enbart det hade inte räckt så långt dock - det var en väldigt trevlig läsning oavsett och jag vill mer än gärna läsa fortsättningen. 

Boken jag läser för tillfället är Pål Eggerts Borde vara död. Jag har varit nyfiken på den här boken länge och ungefär halvvägs in har nyfikenheten inte stillnat än. 

 

Det är mörkt, annorlunda och intressant. Jag hoppas att jag kommer fortsätta känna så under resten av läsningen också för då finns det chans att boken får ett högt betyg av mig. 

 

 

 

 

 

 

Titel: Clockwork Angel

Författare: Cassandra Clare

Serie: The Infernal Devices #3

Utgivningsår: 2013

Förlag: McElderly Books

 

 

Sista delen i The Infernal Devices. Nu är det slut. Som tur är kommer det mer att läsa om den här världen, men det blir inga fler böcker om Shadowhunters i viktorianska London. 

 

Det tar på något sätt emot att skriva den här recensionen. Inte bara för att det är slut, utan även för att jag inte vet vad jag ska säga. Det finns nämligen så mycket som kan bli sagt och jag är rädd att röra till det. Jag vet att många kastade sig över den här boken så fort den kom ut, men jag vill heller inte avslöja något för de som inte läst den ännu. Själv höll jag mig borta från alla recensioner och reflektioner om boken tills jag själv hade läst klart den. 

 

Att läsa sista delen i en serie som man älskar är speciellt. Man vill ha det perfekta slutet, men hur kan man veta vilket slut som är perfekt? Personligen brukar jag tycka minst om den slutgiltiga etappen i böcker och filmer över lag. Jag är mer intresserad av början och upptrappningen än av själva slutet. 

 

Jag är nöjd. Det är jag. Jag njöt av att läsa Clockwork Princess. Boken i sig kanske är den bästa i trilogon, men den slår inte känslan jag hade när jag läste Clockwork Angel. 

 

Det enda större klagomålet jag har är att Cassandra Clare borde sluta vara en sån matchmaker. Alla karaktärer ska paras ihop, ha kärleksproblem och det på ett ganska uppenbart sätt. Det blir lite för mycket. Och lite, lite för smörigt ibland. Förutom det så gillar jag relationerna karaktärerna emellan. Det största relationsdramat i serien har utan tvekan varit Will/Jem/Tessa-triangeln. Ett riktigt vackert triangeldrama som jag faktiskt kände fick en bra upplösning. 

 

Allt som allt tycker jag hemskt mycket om den här serien, kanske till och med mer än The Mortal Instruments, och känner att den fick ett värdigt slut. 

Titel: Ursäkta att man vill bli lite älskad

Författare: Johanna Thydell

Utgivningsår: 2011

Förlag: Alfabeta

 

 

När jag var hemma i Sverige kände jag för att läsa något lätt. Jag styrde därför stegen mot min systers bokhylla, plockade åt mig Ursäkta att man vill bli lite älskad och satte mig ute i solen. (Ni märker att jag sätter mig ute i solen med en bok så fort jag får chansen va? ;)) 

 

Boken var precis vad jag behövde. Lättläst, kvick och rolig samtidigt som den behandlar viktiga ämnen som vänskap, kärlek och att hitta sig själv. Den handlar om att vara vanlig, att känna att man inte duger, att vilja men inte räcka, att göra misstag. Stort plus för hög igenkänningsfaktor!

 

Det händer inte särskilt ofta att jag är stolt över svensk ungdomslitteratur men det här är ett sådant fall. Johanna Thydells språk är så mysigt, så rätt i sammanhanget och allt blir så realistiskt och jordnära. 

 

Jag hör själv hur jag prisar boken och för att det inte ska dra iväg vill jag tillägga att det ändå inte är en ny favoritbok. Jag är nog några år för gammal för att uppskatta den fullt ut. Om en månad kommer jag antagligen inte ens komma ihåg vad den handlade om.

 

Men jag tyckte om den precis när jag läste den och i det här fallet var det bara det jag behövde. 

Titel: Midnattsgränden

Författare: Rachel Caine

Serie: Vampyrerna i Morganville #3

Originaltitel: Midnight Alley

Utgivningsår: 2012

Förlag: Styxx Fantasy

 

Den tredje delen i Rachel Caines serie om Vampyrerna i Morganville var den första boken det här året som jag satt utomhus och läste. En plats i lä, värmande sol, en katt som stryker sig mot benen – och så en bok. Mycket bättre blir det inte, eller hur?

 

För lyckligtvis var det inte bara ett bra läge, utan det var en bra bok också. Det var roligt att återvända till Morganville och läsa om Claire och hennes vänner i Glashuset, samt alla hot mot dem som kommer från olika delar av staden.

 

Jag gillar hur handlingen är uppbyggd, med flera små händelser som sedan mynnar ut till större. En del kopplas ihop, andra inte. Det blir aldrig tråkigt, men det känns inte heller som att det händer för mycket.  Rachel Caine har hittat en balans som gör att man inte kan bli annat än fast.

 

Det jag tycker är synd är väl att jag inte känner mer för karaktärerna. Jag gillar Claire och jag gillar Myrnin, en gammal vampyr som har en stor roll i den här boken. Amelie, som man är bekant med sedan tidigare, är också intressant. Däremot känner jag inte att jag har något starkt band till Claires vänner. De är mysiga, har starka personligheter och allt som jag gillar men av någon anledning når de inte helt fram. I den första boken tyckte jag väldigt mycket om Michael och även om han fortfarande är min favorit så önskar jag att jag kände mer för honom som karaktär.

 

Detta får jag erkänna leder till att helhetsintrycket av boken svalnar efter ett tag. Under läsningens gång var det spännande, intressant och kul, men någon vecka senare rycker jag på axlarna och säger att ”Ja, det var en bra bok.” Inte mycket mer än så. Jag önskar alltid att böcker ska ge mig en bokförälskelsekänsla som varar i många veckor efteråt men tyvärr är det få som gör det. Midnattsgränden nådde inte heller hela vägen fram men jag står fast vid att det är en absolut läsvärd bok. 

Vad fint mitt förra inlägg var kan jag tycka. Så härligt. Ute, bok, sol, fjäril. När jag satt där på trappan och läste tänkte jag på vilken underbar dag det var och verkligen njöt. Vad som hände strax efter att jag publicerat det inlägget har ingenting alls att göra med böcker men jag måste nämna det ändå, bara för att det kändes så ironiskt. 

 

Då kom jag nämligen att tänka på något annat - att ytterdörren låses automatiskt och att min nyckel låg inne i min jacka. Plötsligt var inte dagen så jävla underbar längre. Så jag fick ta en extra promenad på 8km, efter ett träningspass, med gammal träningsvärk, en annan 6km promenad framför mig, utsvulten och med en blåsa som kändes sprickfärdig. 

 

Tills dess var boken bra i alla fall. Och solen sken. 

 

Och nej, det fanns inga sätt att bryta sig in på. Jag övervägde starkt att försöka klättra på väggen för att nå ett fönster på övervåningen. Det fanns en stol att stå på, men högre än så kom jag inte. 

 

Så nog var det tur att solen sken.