Måste bara säg att Coldplay ÄR det bästa sättet att inleda hösten på. Jag gjorde det 2008 och 2009 också så höstarna däremellan har verkligen saknat någonting. Det var fantastiskt fint att se och känna arenan explodera tillsammans med fyrverkerier och konfettikanoner. Att höra 33 000 röster sjunga med. Den där stämningen. 

Jag skulle vilja säga att ni som var där inte missade någonting, för om någon säger det brukar det kännas bättre. Men tyvärr, jag tänker inte ljuga. Kvällen var magisk och den som inte varit med om något liknande tycker jag verkligen synd om. 

 

Det här gör jag just nu. Står där i ett publikhav med svettiga kroppar. Trängs. Har ont i knäna. Kanske har jag någons armbåge i magen. Kanske har jag någons hår i munnen. Kanske knuffar någon på mig. Kanske tappar jag andan. Antagligen fångar jag mina vänners blickar, antagligen ler vi mot varandra. Ler sådär jättemycket som man gör ibland, så kinderna värker. Men svett, trängsel, obekvämhet, hår i munnen och armbågar i magen - det gör ingenting. För ikväll gör allt ont. Men det är den finaste sorten av ont, den sorten av ont som man känner när man är den lyckligaste på jorden och inser att man är på den bästa platsen på jorden med de bästa människorna på jorden och lyssnar på den bästa musiken på jorden. 

Och det svettas och trängs och det sprakar och exploderar och alla skriker och alla sjunger och alla hatar varandra och älskar varandra och kanske regnar det eller kanske är det bara konfetti som regnar och det gör ont och det vibrerar i hela kroppen och marken och luften och atmosfären. 

Och fast jag skriver det här två kvällan innan konserten och inlägget kommer komma upp som en tidsinställning, så vet jag att det är precis så här det kommer att vara, för det är precis så som det var de andra sensommar/höstkvällarna jag såg Coldplay. 

Look at the stars
Look how they shine for you

Ännu fler böcker jag vill ha. De här har blivit tillagda på listan relativt nyligen, vilket betyder att jag är sååå sugen på att vinna en miljon och få köpa hem dem. 

 

 

Pandemonium, Hunger och The Dark and Hollow Places är serier som jag redan är bekant med, men åh, jag är lika intresserad av de andra, vilket nästan bara gör det jobbigt. De flesta ser så fina ut också!

 

Särskild är uppföljaren till Nene Ormes debutroman Udda Verklighet, en urban fantasy som utspelar sig i Malmö. Här pratar hon om den nya boken som utspelar sig under Malmöfestivalen. Klippet kommer snart att ta bort från SVT play så passa på att se det nu.

Har kollat, knepat och knåpat lite med min bokönskelista. Det fylls på rätt ofta med nya böcker, men idag har jag faktiskt plockat bort en del som inte intresserar mig lika mycket längre. Jag tänkte att jag skulle fortsätta där listan slutade sist. 

 

 

Några av de här känner jag inte för att läsa nu heller, till exempel Perfect Chemistry och Catching Jordan, men jag låter de stå kvar på listan eftersom chansen är stor att jag får lust att läsa dem någon gång i framtiden. Varför ska det finnas så många böcker att välja mellan?

För några veckor sedan köpte jag äntligen Anna and the Fench Kiss. Det är en sådan bok jag läst så mycket gott om och som det kändes som att jag var sist i världen med att läsa. 

 

I förmiddags började jag alltså läsa om Annas nya liv i Paris. Först tänkte jag att alla som lovordat boken så mycket kanske överdrivit (eller haft en annan smak än mig). Men så något kapitel senare - iiiiiiiiiirgh. Suck. Där föll jag också för St. Clair. Nu har jag lagt ifrån mig boken, dels för att jag ska hårdplugga körkortsteori och dels för att läsningen gick alldeles för fort. Måste dra ut på det så jag hinner njuta ordentligt. 

 

 

 

 

 

 

 

Titel: All Together Dead

Författare: Charlaine Harris

Utgivningsår: 2007

Förlag: Orion Publishing Group

 

1. Dead Until Dark

2. Living Dead in Dallas

3. Club Dead

4. Dead to the World

5. Dead as a Doornail

6. Definitely Dead

8. From Dead to Worse

9. Dead and Gone

10. Dead in the Family

11. Dead Reckoning

12. Deadlocked

 

Jag börjar komma framåt i den här serien! Har två eller tre böcker kvar hemma och sedan får vi se om jag fortsätter läsa serien efter det. Nästa år tror jag att det ska komma ut ytterligare en bok men om det börjar närma sig ett slut vet jag inte. Hittills tycker jag hur som helst att alla böcker har hållt måttet. 

 

I All Together Dead befinner sig Sookie till större delen i Rhodes, på en slags vampyrkonferens. Där arbetar hon vid sidan av statens vampyrdrottning med att läsa tankarna hos de människor runtomkring. Precis som i de andra böckerna går inte allting så enkelt - den här gången förekommer det bland annat bombhot, mord och livvakter från andra dimensioner.

 

Det hade kunnat bli rörigt, men Charlaine Harris lyckas hålla röran väldigt ordningsam. Likaså är det med de många karaktärerna i boken. Jag har inte perfekt koll på alla, men jag blir heller inte förvirrad av de många olika namnen, varelserna och rollerna. Mångfalden av karaktärer gör bara historien trovärdigare och mer spännande, för det är mycket svårare att lista ut vem eller vilka som ligger bakom alla händelser. 

 

I den här boken dejtar Sookie fortfarande vartigern Quinn. Jag älskar att han är en vartiger, för ohja, det låter verkligen häftigt och tigrar är så fina. Men nu tycker jag att det är dags att de gör slut. Jag vill ha Sookie med Eric (som av någon anledning är med i alla de bästa scenerna. Hm. Kan nog vara så att det är han som gör scenerna så bra) eller eventuellt Alcide. Jag tycker om de tillfällen då Bill är med i boken, men jag har tröttnat på honom som ett kärleksintresse. Tycker Sookie (och Carlaine Harris) ska satsa helhjärtat på mr Northamn istället!

 

Jag rekommenderar Sookie Stackhouseserien till alla som tittar på True Blood och även alla som kan tänka sig att läsa ganska lättlästa vuxenböcker om vampyrer och andra övernaturliga varelser. 

Om ni tittar till vänster på min blogg, längst ner i menyn, så kommer ni se att jag har börjat länka till andra bokbloggare. Just nu har jag bara lagt till de jag först kom att tänka på, plus en del som jag hittade genom kommentarer på bloggen. 

 

Om ni ser namn som ni tycker borde finnas på listan, så säg gärna till! Och tipsa framför allt om era egna bloggar! Jag är alltid öppen för att hitta nya bloggar och jag känner redan nu att det är flera som jag har glömt. Hoppas så småningom kunna få listan betydligt längre, så jag har någonstans att kolla när jag känner för att läsa om lite böcker. 

 

Efter att ha läst ut City of Ashes hade jag lust att fortsätta med en av böckerna i Sookie Stackhouse-serien. All Together Dead är den sjunde boken i serien ac Charlaine Harris som tv-serien True Blood är baserad på. Jag har böckerna i omslag med skådespelarna på, som alltså har tryckts efter att tv-serien började visas. Det finns dock många andra omslag på böckerna. All Together Dead kanske bland annat se ut såhär: 

 

 

 

 

 

 Det omslaget som jag har, med Jason (Ryan Kwanten) på. Eftersom att jag började se serien innan jag läste böckerna gör det mig inget att skådespelarna är på framsidorna, men egentligen tycker jag att de är lite tråkiga. Om jag köper fler av böckerna kommer jag fortsätta att köpa dem med sådana här omslag. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Jag skulle kalla det här tecknade omslaget för det "bokigaste". Bortsett från att det känns lite barnsligt gillar jag det. Man vill ju inte missta boken som en barnbok direkt. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sedan har vi den här framsidan också. Samma typsnitt som böckerna jag har, men i den här omslagsserien har alla böcker den här bleka kvinnan (och halva hennes ansikte) som jag antar ska föreställa Sookie, även om hon ser mer ut som en vampyr. Tycker det här är finast tror jag!

 

 

 

 

 

 

 

Det är både roligt och lite jobbigt att det ofta finns så många omslag att välja bland, särskilt när det är en serie som man helst vill ska matcha.

Titel: City of Ashes

Författare: Cassandra Clare

Serie: The Mortal Instruments #2

Utgivningsår: 2008

Förlag: McElderly Books

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Då har jag äntligen läst andra boken i TMI-serien. Det dumma med att jag har bokköpförbud är att jag verkligen vill läsa mer om karaktärerna och den här världen. Som tur är kommer jag nog att kunna låna City of Glass från en kompis, så får jag införskaffa böckerna själv så småningom. Jag tänker absolut fortsätta fylla min bokhylla med den här serien. 

 

Jag tyckte väldigt mycket om City of Bones när jag läste den så förväntningarna var tämligen höga på City of Ashes. Ofta har man ju en förmåga att bli besviken då, men det blev jag verkligen inte. Boken överträffade mina förväntningar och jag tror jag tyckte ännu mer om den än första boken. Handlingen är på samma nivå som i första boken och även i den här är tempot är snabbt, samtidigt som det alltid finns tillräcklig tid till karaktärerna. 

 

Jag älskar karaktärerna, deras dialoger emellan, jag älskar världen och varelserna som finns i den, språket tycker jag ännu mer om i den här boken... allt är bra! Det är bara en sak som jag stör mig på - tiden. Den går inte riktigt framåt. När jag hade läst en fjärdel av boken var det fortfarande första dagen. Det händer alltså väldigt mycket på väldigt kort tid. Där falnar trovärdigheten en aning för mig. Jag föredrar när böcker utspelar sig under lite längre tid för då blir det naturligare med karaktärsutvecklingar, händelser och relationer. 

 

Något som det pratas om gällande den här serien är såklart inslaget av incest. Eller inslag och inslag, sedan slutet av City of Bones har det blivit en stor och viktig del i historien. Jag förstår att en del kan finna detta stötande, äckligt etc men personligen tycker jag att det är ganska roligt. Roligt på det sättet att Cassandra Clare faktiskt vågar ta med ett sådant ämne i en ungdomsbok. Jag tycker det är så himla fånigt när ungdomsböcker blir censurerade och måste vara på ett visst sätt - speciellt huvudkaraktären ska vara oskuldsfull när det kommer till sex, alkohol och droger, för att det måste ge rätt signaler till unga läsare osv. Så jag tycker det är underbart att det tas upp något som är såpass tabubelagt. 

 

Det är klart att jag reagerar på Clarys och Jaces speciella relation - det är det ju meningen att man ska göra - men eftersom jag redan under mellanstadiet hittade böcker på vuxenhyllorna i biblioteket där incest förekom kan man väl säga att jag är "van". Det är något som har funnits under i stort sett hela mitt läsintresse kommer det inte plötsligt som något äckligt och skamligt. 

 

Jag är verkligen glad att jag har börjat läsa den här serien nu och även fast jag ibland önskar att jag hade läst den tidigare får jag vara glad att jag har mycket av det roliga framför mig. Att jag fick upp ögonen för den var främst genom alla bokbloggar, men i nuläget tror jag även att jag hade haft en vän som tvingat mig att läsa böckerna om jag inte redan hade tänkt göra det. Ja, det är så de bästa vännerna gör. 

Ja, hur ser en sådan ut? Hur ser eran perfekta huvudkaraktär ut? Något som det pratas mycket om i recensioner är givetvis karaktären som det är mest fokus på. Ibland hatar man den karaktären, ibland älskar man den och ibland känner man ingenting. 

 

Ibland känner jag för att läsa om tuffa och modiga karaktärer, men det händer att jag tycker lika mycket om de som är blyga och försiktiga. Jag kan faktiskt inte se ner på en karaktär för att den är rädd eller liknande. Då brukar jag tänka på hur jag själv skulle bete mig i den situationen - antagligen skulle jag vara mycket räddare och jobbigare än den egentliga karaktären. 

 

Jag tål oftast inte karaktärer som rent ut sagt är korkade och/eller materialistiska. Sedan får de ha (nästan) vilka svagheter som helst. Svagheter hos en karaktär bidrar till trovärdigheten. Saken är den att karaktärer kan ha vad som verkar vara perfekta egenskaper för att jag ska tycka om dem - men sedan gör jag ändå inte det (och jag är ändå väldigt överseende med de flesta fel hos en karaktär). Där tror jag att det handlar mycket om hur författaren framställer karaktären. På samma sätt kan en skicklig författare få mig att uppskatta en karaktär med hemska/jobbiga/äckliga/fula/tråkiga egenskaper. 

 

Jag har verkligen inget svar på hur den perfekta huvudkaraktären är. Jag vet bara att jag inte är typen som klagar på en karaktär för att den är jobbig/självisk/feg om det är en sådan situation där jag själv inte skulle ha hanterat det bättre. Det kanske är knäppt att tänka så, men jag kan inte låta bli att tänka mig hur jag hade varit som en karaktär i en bok. Tänker ni också så ibland? 

 

Så ser bloggen ut just nu. Ber om ursäkt. 

 

Får se om jag hinner/orkar/kan rätta till det snart!

Titel: Evermore

Författare: Alyson Noël

Serie: The Immortals #1

Utgivningsår: 2009

Förlag: Macmillan Children's Books

 

 

 

 

Evers familj har omkommit i en olycka där hon är den enda överlevande. Evers liv förändras inte bara av att hon tvingas flytta till Kalifornien för att bo med sin faster - hon själv har förändrats på sätt som hon inte kan förklara. Hon besöks av sin döda syster, kan läsa tankar och se människors historier genom att röra vid dem. När hon träffar den oemotståndliga Damen börjar hon inse att hon kanske inte är ensam med att ha speciella förmågor.

 

 

 

Då Evermore är en paranormal romance hade jag inga större förväntningar på boken. Det är inget fel på genren egentligen men efter att ha läst flera böcker med liknande handling har jag, som många andra blivit ganska trött på dem. Om jag hade haft högre förväntingar hade jag förmodligen blivit besviken. Nu slapp jag bli det och hade istället en trevlig lässtund. 

 

Det jag gillar med Ever är att hon inte bara är en vanlig tjej. Hon har en historia redan vid bokens början och det är intressant att se hur hon har förändrats sedan efter olyckan. Det är ingen karaktär som jag kommer att minnas någon längre tid, men just det att hon har en historia och hela tiden genomgår den här efter-olyckan-utvecklingen var något jag tyckte om. Då låg inte fokuset enbart på den nya mystiske killen (som är obligatorisk för genren), även om det givetvis gjorde det mycket ändå. 

 

Jag måste erkänna att något som gjorde att boken höjdes i mina ögon var att Ever började dricka under en period. Det var ett deppdrickande, så knäpp sak att gilla kanske? Jag är bara glad att en amerikansk YA-författare kan låta sin huvudkaraktär dricka alkohol! I vanliga fall är huvudkaraktärerna i en sån här bok så goodiegoodie att man nästan vill spy på dem. 

 

Händelseförloppet i boken var inget speciellt, men den enda gången det blev tråkigt och jag önskade att det skulle ta slut var när det bara handlade om Evers förhållande med Damen. Ni vet, insta-love-gull-gull-otrovärdigt. Sedan, när det slutades gulla på det sättet och handlingen kom igång på riktigt tyckte jag att det blev rätt bra. Det bästa var när Evers syster besökte henne som ett slags spöke. 

 

Inget märkvärdigt, inga överraskningar, ingen konstant spänning - men en bra paranormal romance om man har lust att läsa en sån! 

Titel: Karriär och köksbesvär

Författare: Sophie Kinsella

Originalets titel: Undomestic Goddess

Utgivningsår: 2009

Förlag: Damm förlag

 

 

 

 

 

Jobbet som advokat kommer först i Samanthas liv. Socialt liv? Nej. Fritid? Nej. En dag gör hon dock ett misstag på jobbet, men istället för att försöka reda ut det gör hon något ännu värre - hon flyr. Hon hamnar på den engelska landsbygden och råka bli anställd som hushållerska. Här får hon lära som om vad som är viktigt i livet, kärlek och hur man sköter ett hushåll. 

 

 

 

Humoristisk? Ja! Underhållande? Ja! Mysig läsning? Ja! Men vad är det med chiclit som så ofta har korkade huvudkaraktärer? Samantha ska föreställa väldigt intelligent, hon har hög IQ, nästintill fotografiskt minne etc, men känns hon så intelligent? I mitten av boken höll jag på att bli galen på henne för att hon ljög om vem hon var, fast det var uppenbart att hon skulle bli avslöjad, och även för andra saker som hon gjorde. Jag förstår att det är svårt att laga mat, städa, tvätta och liknande om man aldrig har gjort det förr, men Samantha ljuger om sina kunskaper på det mest korkade sättet. Visst är det lite roligt också, men kom igen. Hon ska föreställa smart. Hon beter sig inte smart!

 

Efter en vändning i boken börjar hon använda sitt intellekt på ett bättre sätt och då började jag plötsligt tycka mycket mer om henne. Jag älskar smarta, klyftiga karaktärer som kan ta hand om sig själva. Om hon inte hade tagit sitt förnuft till fånga hade jag inte alls tyckt om boken lika mycket. Nu kom det som en räddning och jag kunde njuta mer av hur korkat hon betedde sig innan. 

 

Karriär och köksbesvär är ganska lik Kinsellas andra böcker - en rolig huvudkaraktär, mysigt, humoristiskt språk och sedan en helt okej kärlekshistoria. Jag gillar det. Jag känner inte alltid för att läsa chiclit, men när jag gör det är det oftast något av Kinsella jag vill läsa! Jag tycker om att den här boken utspelar sig både i London och på den urmysiga engelska landsbygden. Miljön är verkligen härlig och efter att ha läst boken fick jag lust att både städa och laga mat. Det händer inte alltid kan jag säga. 

 

Gallagher Academy är ingen vanlig skola. Det är en skola för unga kvinnor som tränas till att bli spioner. Cammie, rektorns dotter, har aldrig haft ett normalt liv men blir frestad att se hur det är när hon träffar en kille som är söt, vanlig och framför allt icke-spion. 

 

 

 

 

 

 

 

Världens längsta titel, men väldigt fin tillsammans med omslaget som jag också gillar. Idén om en skola för spioner - den älskade jag från första början. Jag tänkte genast på häftiga lektioner, tuffa karaktärer och ett spännande mysterium. Inte något av det blev dock som jag hade tänkt. 

 

Skolan känns alldeles för vanlig. Okej, Cammie går genom lönngångar och på andra fräna ställen väldigt ofta, och det älskar jag. Jag älskar att de lär sig hur många språk som helst och att det är ett visst språk som gäller varendra middag och jag gillar det man får höra om lektionerna. Men. Jag vill ha mer! Mer spionsaker, mer ovanliga saker! Eleverna känns oftast som vanliga... ja, vanliga elever, som beter sig som om de är några år yngre än vad de egentligen är. 

 

Jag gillar skolan ändå och eleverna funkar. Eller det hade fungerat utmärkt om det bara hade varit något... mer. Jag tog för givet att det skulle vara något mysterium eller liknande i boken. De är ju ändå spioner. Men nope. Det var bara vardag. Och större delen av vardagen fokuserade Cammie på att träffa/försöka träffa/spionera på en kille hon träffat. Han beskrivs som söt, men tyvärr känner jag ingenting för honom som karaktär. Det känns helt enkelt som att handlingen hade kunnat vara väldigt bra, men att den liksom... den finns inte på den nivå som jag hade hoppats på. 

 

Men jag ska inte bara vara negativ. Boken är söt. Spiongrejen är häftig. Boken har humor. Den är absolut inte dålig, bara inte lika bra som jag hade hoppats på. Dessutom har jag hört/läst att böckerna blir bättre och bättre (och mörkare) ju längre in i serien man kommer. Just nu känner jag inget behov av att läsa nästa, men om jag skulle få något bra tillfälle att läsa/köpa den kanske jag gör det. Om inte annat har de ju så fina titlar och omslag...