Boken jag läser för tillfället är Pål Eggerts Borde vara död. Jag har varit nyfiken på den här boken länge och ungefär halvvägs in har nyfikenheten inte stillnat än. 

 

Det är mörkt, annorlunda och intressant. Jag hoppas att jag kommer fortsätta känna så under resten av läsningen också för då finns det chans att boken får ett högt betyg av mig. 

 

 

 

 

 

 

Titel: Clockwork Angel

Författare: Cassandra Clare

Serie: The Infernal Devices #3

Utgivningsår: 2013

Förlag: McElderly Books

 

 

Sista delen i The Infernal Devices. Nu är det slut. Som tur är kommer det mer att läsa om den här världen, men det blir inga fler böcker om Shadowhunters i viktorianska London. 

 

Det tar på något sätt emot att skriva den här recensionen. Inte bara för att det är slut, utan även för att jag inte vet vad jag ska säga. Det finns nämligen så mycket som kan bli sagt och jag är rädd att röra till det. Jag vet att många kastade sig över den här boken så fort den kom ut, men jag vill heller inte avslöja något för de som inte läst den ännu. Själv höll jag mig borta från alla recensioner och reflektioner om boken tills jag själv hade läst klart den. 

 

Att läsa sista delen i en serie som man älskar är speciellt. Man vill ha det perfekta slutet, men hur kan man veta vilket slut som är perfekt? Personligen brukar jag tycka minst om den slutgiltiga etappen i böcker och filmer över lag. Jag är mer intresserad av början och upptrappningen än av själva slutet. 

 

Jag är nöjd. Det är jag. Jag njöt av att läsa Clockwork Princess. Boken i sig kanske är den bästa i trilogon, men den slår inte känslan jag hade när jag läste Clockwork Angel. 

 

Det enda större klagomålet jag har är att Cassandra Clare borde sluta vara en sån matchmaker. Alla karaktärer ska paras ihop, ha kärleksproblem och det på ett ganska uppenbart sätt. Det blir lite för mycket. Och lite, lite för smörigt ibland. Förutom det så gillar jag relationerna karaktärerna emellan. Det största relationsdramat i serien har utan tvekan varit Will/Jem/Tessa-triangeln. Ett riktigt vackert triangeldrama som jag faktiskt kände fick en bra upplösning. 

 

Allt som allt tycker jag hemskt mycket om den här serien, kanske till och med mer än The Mortal Instruments, och känner att den fick ett värdigt slut. 

Titel: Ursäkta att man vill bli lite älskad

Författare: Johanna Thydell

Utgivningsår: 2011

Förlag: Alfabeta

 

 

När jag var hemma i Sverige kände jag för att läsa något lätt. Jag styrde därför stegen mot min systers bokhylla, plockade åt mig Ursäkta att man vill bli lite älskad och satte mig ute i solen. (Ni märker att jag sätter mig ute i solen med en bok så fort jag får chansen va? ;)) 

 

Boken var precis vad jag behövde. Lättläst, kvick och rolig samtidigt som den behandlar viktiga ämnen som vänskap, kärlek och att hitta sig själv. Den handlar om att vara vanlig, att känna att man inte duger, att vilja men inte räcka, att göra misstag. Stort plus för hög igenkänningsfaktor!

 

Det händer inte särskilt ofta att jag är stolt över svensk ungdomslitteratur men det här är ett sådant fall. Johanna Thydells språk är så mysigt, så rätt i sammanhanget och allt blir så realistiskt och jordnära. 

 

Jag hör själv hur jag prisar boken och för att det inte ska dra iväg vill jag tillägga att det ändå inte är en ny favoritbok. Jag är nog några år för gammal för att uppskatta den fullt ut. Om en månad kommer jag antagligen inte ens komma ihåg vad den handlade om.

 

Men jag tyckte om den precis när jag läste den och i det här fallet var det bara det jag behövde. 

Titel: Midnattsgränden

Författare: Rachel Caine

Serie: Vampyrerna i Morganville #3

Originaltitel: Midnight Alley

Utgivningsår: 2012

Förlag: Styxx Fantasy

 

Den tredje delen i Rachel Caines serie om Vampyrerna i Morganville var den första boken det här året som jag satt utomhus och läste. En plats i lä, värmande sol, en katt som stryker sig mot benen – och så en bok. Mycket bättre blir det inte, eller hur?

 

För lyckligtvis var det inte bara ett bra läge, utan det var en bra bok också. Det var roligt att återvända till Morganville och läsa om Claire och hennes vänner i Glashuset, samt alla hot mot dem som kommer från olika delar av staden.

 

Jag gillar hur handlingen är uppbyggd, med flera små händelser som sedan mynnar ut till större. En del kopplas ihop, andra inte. Det blir aldrig tråkigt, men det känns inte heller som att det händer för mycket.  Rachel Caine har hittat en balans som gör att man inte kan bli annat än fast.

 

Det jag tycker är synd är väl att jag inte känner mer för karaktärerna. Jag gillar Claire och jag gillar Myrnin, en gammal vampyr som har en stor roll i den här boken. Amelie, som man är bekant med sedan tidigare, är också intressant. Däremot känner jag inte att jag har något starkt band till Claires vänner. De är mysiga, har starka personligheter och allt som jag gillar men av någon anledning når de inte helt fram. I den första boken tyckte jag väldigt mycket om Michael och även om han fortfarande är min favorit så önskar jag att jag kände mer för honom som karaktär.

 

Detta får jag erkänna leder till att helhetsintrycket av boken svalnar efter ett tag. Under läsningens gång var det spännande, intressant och kul, men någon vecka senare rycker jag på axlarna och säger att ”Ja, det var en bra bok.” Inte mycket mer än så. Jag önskar alltid att böcker ska ge mig en bokförälskelsekänsla som varar i många veckor efteråt men tyvärr är det få som gör det. Midnattsgränden nådde inte heller hela vägen fram men jag står fast vid att det är en absolut läsvärd bok. 

Vad fint mitt förra inlägg var kan jag tycka. Så härligt. Ute, bok, sol, fjäril. När jag satt där på trappan och läste tänkte jag på vilken underbar dag det var och verkligen njöt. Vad som hände strax efter att jag publicerat det inlägget har ingenting alls att göra med böcker men jag måste nämna det ändå, bara för att det kändes så ironiskt. 

 

Då kom jag nämligen att tänka på något annat - att ytterdörren låses automatiskt och att min nyckel låg inne i min jacka. Plötsligt var inte dagen så jävla underbar längre. Så jag fick ta en extra promenad på 8km, efter ett träningspass, med gammal träningsvärk, en annan 6km promenad framför mig, utsvulten och med en blåsa som kändes sprickfärdig. 

 

Tills dess var boken bra i alla fall. Och solen sken. 

 

Och nej, det fanns inga sätt att bryta sig in på. Jag övervägde starkt att försöka klättra på väggen för att nå ett fönster på övervåningen. Det fanns en stol att stå på, men högre än så kom jag inte. 

 

Så nog var det tur att solen sken. 

Titel: My Soul to Keep

Författare: Rachel Vincent

Serie: Soul Screamers #3

Förlag: Mira Ink

Utgivningsår: 2010

 

 

Nu har jag läst även den tredje boken i Soul Screamers-serien och jag kan utan tvekan säga att den hittills är den bästa. Föregående böckerna gillade jag också, men den här höll mitt intresse på ett annat sätt. 

 

Soul Screamers handlar om tonårsbansheen Kaylee, som får föraningar när någon i närheten av henne är på väg att dö. Varje bok har hittills innehållit ett nytt "mysterium" eller "fall" som på något sätt lyckas involvera Kaylee och hennes närmaste. Romansen mellan Kaylee och hennes pojkvän Nash har ganska stor del i boken så lite kärlekstrassel får man också vara beredd på. 

 

Precis som de två tidigare böckerna händer det mycket i den här. Språket är lätt och handlingen flyter på i ett bra tempo. Det var ändå någonting som gjorde att jag tyckte mer om den här boken. Den kanske var lite mörkare, lite allvarligare, dock fortfarande med uppskattade humorinslag. 

 

Jag gillade kärleksintresset Nash mer i den här boken när man fick se en annan sida av honom. Då var han inte längre lika tråkig. Tycker ändå mer om hans bror och det tror jag att jag kommer fortsätta göra. 

 

Jag har bok fyra lättillgänglig och sedan bok fem och sex i Sverige. Planen är mycket riktigt att läsa klart hela serien så jag hoppas att den fortsätter mer i samma spår som My Soul to Keep. 

Titel: Katya's World

Författare: Jonathan L. Howard

Serie: Russalka Chronicles #1

Förlag: Osprey Pub Co

 

Handlingen, idén, den blandade enkelheten och komplexiteten, är egentligen fantastisk. Jag har inte läst något liknande förut vilket gjorde det hela spännande. Det hela kändes lite som en film. Under läsningens gång var mina tankar dock ofta på andra håll och jag har en känsla av att jag kunde ha uppskattat boken mer om jag hade klarat av att koncentrera mig bättre. 

 

Resväskan är packad, boardingpasset är utskrivet och universitetsansökan inskickad. Med andra ord är det snart dags för mig att säga hejdå till Sverige igen. Den här gången blir jag antagligen borta till slutet av sommaren.

 

Det syns inte så väl på bilden men det övre lagret på väskan fick innehålla lite böcker, samt tvserieboxar. De som fick äran att följa med är Pandemonium, Borde vara död, Farlig förmåga och Jellicoe Road. Samt Clockwork Princess i handbagaget. Just nu fasar jag inför ännu ett flygplatshejdå men jag antar att det bästa för mig är att komma in i den engelska vardagen igen. Vi hörs när vi hörs, förhoppningsvis snart!