- En prinsessas dagbok 1-6 (och den åttande på olästa hyllan, den kom visst inte med). Vanliga, tråkiga, osynliga Mia upptäcker att hon är den enda arvtagaren till ett litet furstendöme i Europa. 

- Washington D.C. och Nu eller aldrig. Handlar om en tjej som råkar rädda livet på USAs president och förälskar sig i hans son. 

- Ett oemotståndligt begär. En föredetta sångare halkar in på deckarbanan. 

 

Uppdatering: Har ju även Babbeldrottningen, fast utlånad tror jag för den står inte i min bokhylla... Hm... Bra att jag har koll!

 

Meg Cabot (1967-) är en amerikanske författare som är mest känd för ungdomsserien En prinsessas dagbok som även har blivit två filmer med Anne Hathaway i huvudrollen. Hon skrivet främst för barn och ungdomar och även om hon skrivit mest "typiska ungdomsböcker" har hon även testat genrer som deckare och paranormal romance. Hon har gett ut ett stort utbud av böcker som alla går att läsa om på hennes officiella hemsida. 

 

Jag har tidigare sagt att Snape är en favoritkaraktär, men som lärare gillar jag mest Professor McGonagall. Dessutom påminner hon mig om min favoritlärare från gymnasiet; strikt men rätt häftig. PLUS ATT HON KAN FÖRVANDLA SIG TILL EN KATT.

 

Jag måste börja med att säga att jag är helt kär i den svenska utgivningen av den här serien. Omslagen är jättefräna med härliga typsnitt och färger. Det allra bästa är att kanterna på sidorna är svarta. Dessutom gör de sig jättesnygga i bokhyllan. Det här är en av de serierna som jag verkligen tycker att den svenska utgåvan är bättre än originalet. Styxx Fantasy har inte bara hittat bra böcker att översätta utan även skapat otroliga designer. 

 

Döda flickors dans är då del två i Morganvilleserien. Morganville är den stad som man inte anar något ont om, men som har mörka hemligheter och styrs av vampyrer. Människorna fungerar som vampyrernas slavar och är endast trygga (trygga och trygga, det är Morganville vi pratar om...) på dagen. De som försöker lämna staden försvinner antingen mystiskt eller får sitt minne mixtrat med. 

 

Den här serien är perfekt som den som söker ett snabbt tempo, vampyrer, spänning och kärlek. Var beredd på att det inte är den gulliga typen av vampyrer vi pratar om här. Snarare typen som gärna tar sig en smakbit av en om man inte är uppmärksam. 

 

Döda flickors dans tycker jag är precis lika bra som den första boken, Glashuset. Jag irriterar mig pyttelite på översättningen av en del dialoger och speciellt av användandet av ordet "gosse" - tror det hade passat bättre med "grabb" i de fallen, för gosse får det att låta rätt barnsligt. Annars har jag inga problem med språket. Det passar och allt känns väl genomtänkt och planerat. Jag har nämnt det tidigare, men jag törstar verkligen efter ett berättande ur tredje person och det fick jag här. Är galet trött på alla böcker som skrivs i jag-form (även om en del gör sig bäst så). 

 

De fyra vännerna Claire, Eve, Shane och Michael, som är bokens huvudpersoner, är ett jättemysigt gäng. Jag hade gärna bytt plats med någon av dem om de inte bodde i just Morganville. De småtjafsar och retas sådär härligt med varandra att man vill ta del av det. Tyvärr tror jag inte helt på hur snabbt Claire lärde känna dem och blev en i gänget i Glashuset men det var lättare att förbise nu. 

 

Jag är inte direkt eld och lågor över den här boken, men läsvärd är den och jag tyckte mycket om den. Så om du funderar på att läsa den här serien, eller om du har läst Glashuset och funderar på huruvida du borde läsa även Döda flickors dans, kan jag absolut rekommendera det. 

 

 

Det finns många, men det allra värsta kan inte vara något annan än i sista boken då Fred dör. Och sedan när man får veta vilka mer om har dött i striden, Tonks och Lupin... Men speciellt Fred. 

 

Tyvärr kan man inte alltid läsa det man vill. För tillfället läser jag fler sidor i Körkortsboken än de böcker jag läser för nöjes skull. Men idag när det är så fint och perfekt att ligga i solstolen med en bok är det klart att de böckerna också åker fram. 

 

Jaha, vad räknas som "villain"/skurk i Harry Potter då? Enbart de som är på den onda sidan? Skulle inte t.ex Umbridge gällas eftersom hon inte är på Voldemorts sida? Hm, det här är inte någon lätt fråga. Malfoys, räknas de alla som onda? Jag är ett stort fan av gamla släktträd, familjehemligheter och bara häftiga familjer i allmän (speciellt där alla är blonda och påminner om varandra på något sätt - jag faller gång på gång) så väljer Lucius Malfoy som svar på denna fråga. Kanske hade jag valt någon annan om han hade haft en annan frisyr. 

 

Efter att ha läst halva Delirium har jag nu satt den på väntehyllan ett tag. Jag vill inte stressa fram den läsningen, för boken är bra och det vill jag inte förstöra. Det är bara inte vad jag har lust att läsa just nu. Men jag ska, utan tvekan. 

 

De böcker som ligger på mitt nattduksbord (fast här på ett bord vid stolstolen) för tillfället är dessa två - Döda flickors dans av Rachel Caine och Petals on the Wind av Virginia Andrews. Den förstnämnda är helt ny och i ett så fantastiskt fint omslag med svarta sidkanter (jag älskar det!) medan den andra är så sliten att jag har fått ta till tejpen. 

 

Även fast det är de här böckerna som jag läser för tillfället kan jag inte lova att de blir utlästa före några andra. Jag har ju lite problem det där med att läsa klart en bok i taget... 

 

Jag äger tyvärr inte så mycket av systrarna Brontë. Får utöka den samlingen så småningom. Den bok jag äger är en sliten Wuthering Heights (Svindlande höjder). Jag köpte den i samband med att vi läste klassiska romaner på engelskan i tvåan. Tyckte det var lika bra att passa på att köpa den då jag tänkt det ett tag, istället för att låna den på bibliotketet. Jag är lite osäker om vad jag tycker om den. Glad att jag har läst den är jag och kärlekshistorien gillar jag (just för att den är så hemsk och sorglig), men jag tycker inte om hur boken är uppbyggd, i alla fall inte andra halvan.

 

Emily Brontë. 1818-1848. Emily var ett av sex barn och växte upp på en prästgård i Yorkshire, Storbrittanien. Hennes berömda Svindlande höjder gavs ut 1847, då under pseudonymen Ellis Bell. Även hennes systrar Charlotte (Jane Eyre) och Anne (Främligen på Wildfell Hall) valde Bell som pseudonym när de först gav ut sina böcker. Emily Brontë dog endast 30 år gammal, men hennes roman läses och älskas och hennes namn är långt ifrån bortglömt. 

 

 

Sirius! Eller det var i alla fall min första tanke. Sedan dyker även Snape upp i huvudet. Jag vet faktiskt inte om jag kommer att kunna välja här. Jag suger på att välja. Sirius är ju liksom Sirius och Snape är... ja, ni vet. Always. 

 

Jag tyckte inte om den här boken. Att läsa klart den tog lång tid och nu är jag mest lättad över att det är över. 

 

Typen av vampyrer som man lär känna i den här serien känns mer som häxor. Vampyrer är fascinerande, ja, och kanske hade jag gillat House of Night mer för några år sedan. Jag känner ingen lockelse att läsa mer om just de här vampyrerna. De intresserar mig helt enkelt inte. 

 

Jag kan tänka mig att det finns de som gillar de här böckerna, för även om jag skumläste större delen av boken för att jag fann den tråkig, så blev den bättre i slutet. Handlingen skulle egentligen kunna vara ganska spännande. Tyvärr gissade jag redan i boken innan vem det var som inte gick att lita på så spänningen var väl sådär. Språket gillar jag inte heller. Det faller mig inte i smaken.

 

Karaktärerna skulle kunna vara okej. Tror jag. Kanske. För det första borde Zoey sluta vara så slampig - eller fortsätta vara slampig men stå för det. För det andra borde hennes kompisar sluta vara så himla jobbiga. Efter att ha känt varandra en vecka var de bästisar för alltid och började prata om hur mycket de älskar varandra. Sluta, sluta, sluta! Det går inte till så! Ni är jobbiga hela högen. 

 

Det här är antagligen den mest negativa recensionen jag skrivit, men det fanns bra saker med - som när en av karaktärerna dog. Det var lite sorgligt, lite fint och jag kände att det äntligen hände något bra. 

 

Betrayed var ingenting för mig helt enkelt. Om andra gillar House of Night gör det mig bara glad men det skulle krävas en del övertalning (eller mutor) för att jag skulle läsa fortsättningen. 

Efter en flytt och en omställning från tre till två hem, har jag idag plockat in lite nya saker i mitt gamla rum. I det rummet i det hemmet där mina två bokhyllor står... så självklart kunde jag inte låta bli att ordna lite i hyllorna också. Jag älskar att sortera böcker och flytta runt på dem bland hyllorna. Nu står paperbacks och pocket för sig, och de inbundna (som inte alls är lika många) för sig. Fortfarande bokstavsordning. Det är svårt det där med att få den perfekta bokhyllan! 

 

På tal om perfekta bokhyllor så älskar jag att googla bokhyllor! Här är några som jag gärna skulle ha på min framtida herrgård. (På den herrgården ska jag även ha ett eget bibliotek, så ni vet och där kommer det finnas varenda bok jag någonsin läst. Att drömma är fint tycker jag). 

 

Jag har alltid velat ha en hylla över dörren, och helst ska det vara riktigt högt i tak också. Och så någon frän stege, helst som rullar, så man kan klättra upp och hämta böckerna!

 

Tänk er den här här väggen fylld med böcker. Så kan man sitta där i fönstret och läsa. Eller skriva dagbok om man känner sig som Elena i Vampire Diaries. 

 

Eller så satsar man på en hylla under trappan?

 

Gud, vad mycket nödvändiga (och väldigt onödiga) böcker jag kommer behöva köpa för att kunna fylla alla mina framtida bokhyllor. 

 

Det är ju inte direkt så att jag tycker illa om någon bok i Harry Potter-serien. Men okej. Vi kör på Fenixorden. Den känns mest så grå och hopplös. Det som händer leder ingenstans, bara till sorg och misslyckande. Jag älskar sorgliga böcker, men då ska det vara rätt sorgligt, bra sorgligt. Sirius borde inte ha dött så tidigt. Dessutom skulle boken ha kunnat kortats ner en bit. Det känns som om en del händer bara för att sidantalet ska bli högre än föregående bok.

 

 
Första frågan och det är redan svårt. Tvingas jag välja får det bli Harry Potter and the Prisoner of Azkaban. Den innehåller ett spännande mysterium, en oväntad tvist (i alla fall var det det första läsningen) och Sirius introduceras. Voldemort är inte aktiv i den här boken men jag tycker att handlingen är så himla bra i alla fall, verkligen wow. Tätt efter, på andra plats, kommer Harry Potter and the Half-blood Prince. 

 

 

 

Hos Bokrygg och BokBeate hittade jag den här roliga listan - 30 Days of Harry Potter. Jag har aldrig försökt mig på en sådan lista förut, men den här kändes av någon anledning roligare än de tidigare jag läst. Kanske för att det är just Harry Potter. Vissa punkter kommer jag nog behöva fundera ordentligt på. 

 

Day 1: Favorite book in the series.

Day 2: Least favorite book in the series.

Day 3: Favorite character.

Day 4: Favorite villian.

Day 5: Saddest moment.

Day 6: Favorite professor.

Day 7: Least favorite professor.

Day 8: Favorite subject.

Day 9: Least favorite subject.

Day 10: Favorite shop in Diagon Alley.

Day 11: Most handsome character.

Day 12: Most beautiful character.

Day 13: Most missed dead character.

Day 14: Favorite book cover.

Day 15: Favorite Tri-Wizard Tournament challenge.

Day 16: Favorite Hogwarts house.

Day 17: Favorite animagus.

Day 18: Favorite unforgivable curse.

Day 19: Favorite horcrux.

Day 20: Funniest moment.

Day 21: Most emotional moment.

Day 22: Aspired Quidditch position.

Day 23: Whose pantronus is your favorite?

Day 24: Your own patronus.

Day 25: Favorite Dursley.

Day 26: Favorite wand.

Day 27: Favorite magical ability.

Day 28: Favorite death eater.

Day 29: Favorite Hogwarts portrait.

Day 30: Favorite spell.

Nu har jag äntligen läst City of Bones. Jag har hört så mycket gott om den här serien och velat läsa första boken ett bra tag. Och så, nu, äntligen. Kruxet med att läsa en bok som man har hört så mycket om är givetvis förväntningarna. Det är så lätt att de blir alldeles för höga och att boken sedan gör en besviken.

 

Men besviken blev jag inte. Jag blev visserligen aldrig helt överväldigad av vare sig skrivsätt eller handling, men boken föll mig absolut i smaken. 

 

I City of Bones utspelar det sig en fantasyvärld mitt i vår egna vanliga värld. Huvudpersonen Clary har aldrig tidigare haft kontakt med denna värld, men en dag kan hon plötsligt se. Och det hon ser är ett gäng speciella ungdomar som dödar en demon. Ingenting är sig sedan likt. Clary kastas in i en härva av familjehemligheter, mysterier och romantik. 

 

Själv kastas man in i den här världen lika snabbt som Clary och sedan är det väldigt svårt att ta sig därifrån. Språket är relativt enkelt och tempot lagom. Det händer saker hela tiden, men man får gott om andningspauser. Jag har aldrig gillat när böcker utspelar sig på så kort tid, så helst hade jag velat att det som hände pågått under en längre tidsperiod. Karaktärsutvecklingar och förändrade relationer blir så mycket trovärdigare då.

 

Jag är så glad att Cassandra Clare väljer att skriva i tredje person för jag är så trött på allt jagjagjagjagtjat som verkar ha exploderat i bokvärlden. Språket är inte särskilt speciellt, men jag hittar heller ingenting att klaga på. Jag har även hört att många tycker att språket utvecklas mer och mer i kommande böcker så det låter lovande!

 

City of Bones har en helt okej handling. Jag ville hela tiden veta vad som skulle hända och jag intresserade mig för sådant som hänt längre bak i historien. Ibland kunde jag faktiskt dra paralleller till Harry Potter. Det var någonting med Valentine som fick mig att tänka på Voldemort. Liknelsen stör mig inte alls utan det tycker jag bara är roligt. 

 

Det jag känner är bokens styrka är det jag gillade mest - karaktärerna. De har härliga personligheter, är hejare på sarkasm och även om det förekommer mycket action så finns det tillräckligt mycket fokus på dem. Visst är det spännande när det är fartfyllt, men jag har alltid tyckt att det roligaste är att se hur karaktärerna utvecklas under sådana omständigheter, både själva och relationsmässigt. 

 

Jag kan utan tvekan förstå varför så många tycker om de här böckerna, och även om jag inte själv blev helt euforisk så gillade jag verkligen City of Bones. Rekommenderas absolut! Nu är det nog inte mycket som kan stoppa bok två att hamna i min nästa bokbeställning.