Titel: Det är jag som är Caroline

Författare: Peter Barlach

Utgivningsår: 2012

Förlag: Bonnier Carlsen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hade turen att vinna den här boken i en tävling hos Bella. Det är jag väldigt tacksam för, för även om jag var intresserad av boken skulle jag nog inte ha läst den annars.

 

Fast det nu var flera veckor sedan jag läste den här boken har jag inte bestämt mig för om jag gillar den eller inte. Jo, gillar den gör jag nog. Men jag ogillar den lite också. Fast bara lite. Caroline är en väldigt färgstark karaktär och boken handlar om hennes upplevelser och de personer hon möter efter att hon som sjuttonåring hoppar av gymnasiet och sticker hemifrån. 

 

Jag vet att det har pratats mycket om hur bra och cool och feministisk Caroline är som vågar ta plats, tycker om sex och bara är allmänt mycket utav allt. Det jag främst tycker är bra är att hon är sig själv och vågar ha och visa dessa egenskaper. För övrigt är hon ganska jobbig. 

 

Det jag reagerar på när jag hör/läser beröm om Caroline är att hon är så bra för att hon är tuff. Om hon inte hade varit så tuff, hade hon inte varit lika bra då? Om hon inte hade haft lätt för att säga precis vad hon tycker, hade hon inte varit lika bra då? Om hon inte hade ljugit för och manipulerat folk i sin omgivning, hade hon inte varit lika bra då? Om det hade varit så hon var, om hennes personlighet varit annorlunda och hon varit mer lik... till exempel mig, hade hon inte varit lika bra då? Hade hon inte varit bra om hon varit en helt vanlig person?

 

Nu känner jag att jag bara rabblar. Det var ett tag sedan jag läste boken och mina tankar har inte varit hos den så mycket sen dess. Över lag är jag glad att jag läste den. Det var en bra och intressant läsupplevelse, en läserfarenhet som jag är tacksam över att ha, även om handlingen egentligen inte föll mig i smaken. Men läsvärd, ja!