Plus: Miljön för att den var underbar, sydstadsdialekten för att den var underbar, Jeremy Irons för att jag gillar honom, Lena för att hon hade en större personlighet än i boken, Emma Thompson för att hon är så duktig, Ethan för att han var rolig när han var konstig, humorn för den behövdes, slutet för att det faktiskt funkade. 

 

Minus: Handlingen för att den inte stämde med boken och framför allt blev förvirrande, magin för att den var fult gjord, sydstadsdialekten när det gäller Ethan och Lena, Macon Ravenwood som karaktär, Ethan för att han var konstig, bristen på spänning som faktiskt lyckades vara spännande, Lenas rum för att det såg ut som en skärm när det blev text, Sixteen Moons som inte var med, Lenas födelsedag för att det varken var spännande eller intressant, kärlekshistorian som inte berörde, slutet för att de gjorde om handlingen till det sämre. 

 

Sammanfattning: Inte lika bra som boken - förväntat. Besvikelse - uppenbarligen inte förväntat. 

 

Har ni hört Oskar Linnros nya singel? Om inte - lyssna och/eller titta! Linnros texter lyckas alltid ha så enkla ord men ändå stor betydelse. Det är den typen av låttexter som jag gillar bäst. Enkla ord som låtskrivaren har lyckats göra poetiska i alla fall. Fina ord och en tilltalande melodi går sällan fel! 

Flera scener i Harry Potter-filmerna har spelats in i mitt kära Oxford. I helgen var jag inne på the Bodleian Library, i the Diviniy School. Det rummet användes som sjukstugan i Harry Potter and the Philosopher's Stone och när de lärde sig dansa i The Goblet of Fire. Fler delar av Bodleian Library ska ha använts till inspelningen också, men dit har jag ännu inte kostat på mig att få en guidad tur. Att gå in i the Divinity School kostar bara ett pund och man kan gå in utan guide och titta runt i sin egen takt. 

 

 

The Divinity School är känd för flera andra saker också men jag gissar på att det är Harry Potter som intresserar er mest, precis som för mig. Om ni kommer till Oxford rekommenderar jag absolut att besöka the Bodleian Library.

 

Jag har flera Harry Potter-relaterade saker jag vill göra här i England och jag lovar att dela med mig av alltihop. Det finns en hel del Tolkienplatser jag måste ta mig till också! 

Just nu håller tjejerna på Bokgläntan en tävling som ni inte får missa. Priset är 150 kr på Adlibris eller The Book Depository och Stephen Chboskys underbara Wallflower. 

 

Klippet nedan är första delen av tävlingen. Klicka här för att komma direkt till bloggen. 

 

 

I söndags var jag på bio och såg Warm Bodies, en av vårens många efterlängtade filmer. Jag hade ganska höga förväntningar, men jag antog även att filmen, liksom boken, skulle vara en aning konstig och speciell. 

 

Det var den. Inte på ett dåligt sätt dock. Jag gillade filmen, det gjorde jag. Eftersom jag visste vad som skulle hända kände jag kanske ingen jättespänning, men det har jag inte för mig att jag gjorde när jag läste boken heller. Det jag gillar mest är helt klart R - hans berättarröst, hans karaktär och humorn som han inger berättelsen. 

 

Tycker helt klart att filmatiseringen gör boken rättvisa. I boken fattade jag inte Romeo och Julia-grejen, men i filmen var det mycker mer uppenbart. Men ja. Bra! Definitivt. I alla fall om man klarar av en film som har både zombier och mycket humor.

Titel: Dinner with a Vampire

Författare: Abigail Gibbs

Serie: The Dark Heroine #1

Förlag: Harper Voyager

Utgivningsår: 2012

 

 

Efter titelns avslöjande att boken handlar om vampyrer och framsidans klisterlapp som säger något i stil med ”The sexiest romance you'll read this year” började jag läsa Dinner with a vampire med inställningen att det skulle vara någon typ av dark romance. Det visade sig vara ett bra antagande. Boken är längre, lite mognare och sexigare än vad en bok i Young Adult-kategorin brukar vara, men det var bara en fördel.

 

Handlingen är inget nytt – författaren har som många andra inspirerats av Twilight, men med ett intresse av att göra sin egen berättelse mörkare och mer ”edgy”. Det tycker jag hon har lyckats bra med, och ett extra plus får hon för att bara ha varit fjorton år när hon började skriva boken. Även om jag har läst och sett liknande berättelser förut var det inte något som störde mig. Handlingen var under vissa tillfällen uppenbar, men vid flera tillfällen gick den i riktningar som jag inte hade väntat mig. Huvudsakligen är den romantisk (utan att vara sötsliskig) men det fanns även en mer spännande storyline som utvecklades mer och mer ju längre in i boken man kom.

 

Huvudrollen, Violet, kände jag mig ganska bekant med direkt. Hon påminde om karaktärer som jag själv skapat för några år sen.  Hon tänker sig inte alltid för innan hon pratar och är tuff och bräcklig på samma gång.  Jag är inte säker på om jag gillar det eller inte, men det lutar åt det förstnämnda.

 

Boken höll mig aldrig fängslad, men det tog heller inte många dagar att läsa ut de 550 sidorna så någonting klickade definitivt. Jag ville hela tiden veta vad som skulle hända och även när det inte var så händelserikt var det aldrig tråkigt. Jag älskar för övrigt att större delen av boken utspelar sig på en gammal herrgård utanför London. Det gav boken en tidlös känsla och för mig som älskar att läsa om gamla hus och familjer passade det väldigt bra.

 

En väldigt trevlig läsning helt enkelt, och väldigt intressant med en så ung författare.  Om ni är intresserade av att läsa den här boken tycker jag att ni ska göra det, men ha heller inte för höga förväntningar. Jag fick ungefär vad jag väntade mig och kan absolut tänka mig att läsa del två som kommer ut i år. 

 

I lördags hittade jag precis den utgåvan av Beautiful Creatures som jag ville ha! Nu får jag ta tag i att läsa den innan filmen kommer ut. Jag fick även med mig Crossed för det känns som att den har tittat på mig varje gång jag gått in i bokaffären. Det är nog dags att läsa den nu när även den sista delen har kommit ut. 

 

Sedan jag flyttade till Oxford har jag faktiskt inte handlat några böcker online. Dels för att jag inte är helt säker på hur man tar emot paket som inte kommer genom dörren, men främst för att jag inte har känt något behov av det. Det finns gigantiska såväl som pyttesmå bokaffärer i den här staden, priserna varierar mellan 2 och 9 pund för en paperback (1 pund är drygt 10 kr) och utbudet är bra. Och vet ni hur mysigt det kan vara att strosa på Oxfords gator, mellan kyrkor och universitetsbyggnader och stanna till vid en bokhandel här och där? 

 

Extremt mysigt.

 

Så om det inte gäller någon speciell bok som jag vill ha i någon speciellt utgåva tänker jag fortsätta att köpa mina böcker i affär. 

Titel: Clockwork Prince

Författare: Cassandra Clare

Serie: The Infernal Devices #2

Förlag: McElderly Books/Simon and Shuster

 

 

Den här boken läste jag ut någon gång innan jul och tankarna som jag hade kring den då är inte längre lika klara. Det får därför bli en kortare och enklare recension än jag skulle önska.

 

Clockwork Prince är då andra delen i The Infernal Devices-serien av Cassandra Clare. Böckerna utspelar sig i samma värld som hennes andra serie The Mortal Instruments. TMI utspelar sig i nytida New York, men i TID får vi följa shadowhunters och downworlders i viktorianska London – min absoluta favorittid/miljö att läsa om.

 

Clares karaktärer är som vanligt roliga att läsa om och lätta att sympatisera med och tycka om. Att träffa dem första gången i föregångaren Clockwork Angel var snäppet mer intressant än att följa deras utveckling nu, men ändå älskar jag det. Jag gillar Tessa som huvudperson, slits mellan Will och Jem och ler för mig själv åt Henrys och Charlottes relation.

 

Det finns några små saker som jag stör mig på och det tror jag att jag har tagit upp tidigare – att Clare nästan tycker för mycket om sina karaktärer. Hon har skapat dem lite för bra och ibland tycker jag mig ana att hon favoriserar vissa ännu mer. Ta Will och Jem till exempel. De båda har haft det och har det väldigt svårt båda två, och kanske har Jem haft det ännu lite värre. Ändå är det Wills svårigheter som hamnar i centrum. Det är honom man ska tycka mest synd om och våndas med och man ska swoona och dö lite inombords, för stackars Will och ändå är han så himla bra och och och… Visserligen swoonar jag och jag dör lite inombords också, och det är okej. Jag gillar bara inte att allt han går igenom ska framstå som mycket värre än det som händer och har hänt Jem. Lyckligtvis tycker jag om båda två jättemycket.

 

Nu kommer detta bli en förvirrande och lång recension i alla fall, om jag inte börjar tygla mig. Clockwork Prince är en värdig uppföljare till Clockwork Angel och fast den är mellanboken i en trilogi var den aldrig tråkig att läsa. Jag både ser fram emot och fruktar att tredje delen, Clockwork Princess, ska komma ut. Jag vill inte att det ska ta slut, för faktum är att jag börjar gilla The Infernal Devices mer än The Mortal Instruments.