Recension: Clockwork Princess
Recension: Clockwork Prince
Clockwork Prince är då andra delen i The Infernal Devices-serien av Cassandra Clare. Böckerna utspelar sig i samma värld som hennes andra serie The Mortal Instruments. TMI utspelar sig i nytida New York, men i TID får vi följa shadowhunters och downworlders i viktorianska London – min absoluta favorittid/miljö att läsa om.
Clares karaktärer är som vanligt roliga att läsa om och lätta att sympatisera med och tycka om. Att träffa dem första gången i föregångaren Clockwork Angel var snäppet mer intressant än att följa deras utveckling nu, men ändå älskar jag det. Jag gillar Tessa som huvudperson, slits mellan Will och Jem och ler för mig själv åt Henrys och Charlottes relation.
Det finns några små saker som jag stör mig på och det tror jag att jag har tagit upp tidigare – att Clare nästan tycker för mycket om sina karaktärer. Hon har skapat dem lite för bra och ibland tycker jag mig ana att hon favoriserar vissa ännu mer. Ta Will och Jem till exempel. De båda har haft det och har det väldigt svårt båda två, och kanske har Jem haft det ännu lite värre. Ändå är det Wills svårigheter som hamnar i centrum. Det är honom man ska tycka mest synd om och våndas med och man ska swoona och dö lite inombords, för stackars Will och ändå är han så himla bra och och och… Visserligen swoonar jag och jag dör lite inombords också, och det är okej. Jag gillar bara inte att allt han går igenom ska framstå som mycket värre än det som händer och har hänt Jem. Lyckligtvis tycker jag om båda två jättemycket.
Nu kommer detta bli en förvirrande och lång recension i alla fall, om jag inte börjar tygla mig. Clockwork Prince är en värdig uppföljare till Clockwork Angel och fast den är mellanboken i en trilogi var den aldrig tråkig att läsa. Jag både ser fram emot och fruktar att tredje delen, Clockwork Princess, ska komma ut. Jag vill inte att det ska ta slut, för faktum är att jag börjar gilla The Infernal Devices mer än The Mortal Instruments.
Recension: City of Lost Souls
Ja, den här serien borde kanske ha slutat efter City of Glass men jag kan ändå inte säga att jag önskar att böckerna efter det inte fanns. Även om de inte har varit lika bra som de tre första böckerna så har jag njutit av att läsa dem.
City of Lost Souls är då den femte och näst sista delen i Cassandra Clares serie The Mortal Instruments, en urban fantasy som utspelar sig i nutida New York. Böckerna innehåller en hel del spänning, kärlekstrassel och klockrena karaktärer.
Alla dessa kärleksproblem… Jag gillar att läsa om det, det gör jag. Men. Hallå. Jag vill inte ha mer fokus på det än den egentliga handlingen. För övrigt förstår jag inte varför man får läsa ur Maias och Jordans synvinkel. Deras kärleksproblem intresserar mig inte så pass mycket att jag tycker det är okej att de tar upp sidantal som hade kunnat gå till till exempel Alec.
Alec är nämligen den bästa och mysigaste karaktären någonsin. Jag önskar verkligen att man kunde få läsa mer ur hans synvinkel, men å andra sidan värdesätter jag de få tillfällen mycket mer nu. Jace, Clary, Simon och Isabelle är precis som i de andra böckerna intressanta att följa. Det är verkligen ett fint gäng med karaktärer som Clare har skapat. Och så Magnus! Det enda problemet jag har med karaktärerna är egentligen att de känns oövervinnerliga. Jag väntar mig inte något annat än ett lyckligt slut där alla är lyckliga och får varandra, vilket är lite tråkigt.
Trots detta så är det här en av de bästa serierna jag läste förra året. Jag älskar världen med Shadowhunters och Downworlders! Vet inte om det är på gång eller inte, men en svensk översättning av de här böckerna borde vi ha. Speciellt eftersom filmer kommer ut i höst.
Allt som allt en bra bok, dock inte lika bra som de tre första i serien. Om den är värd att läsa ändå? Absolut.
Recension: City of Fallen Angels
Titel: City of Fallen AngelsFörlag: Simon and Schuster
Jag vill inte att den här serien ska ta slut. Jag vill inte. Så jag drar ut på det. Snart kommer jag nog ändå stå där och vänta på att den sista boken ska komma ut och sedan kommer jag läsa den och sedan kommer det vara slut på riktigt.
Jag hade hört att City of Fallen Angels skulle vara lite segare än de första tre böckerna. Segare tyckte jag inte att den var, men fokus låg mer på karaktärernas kärleksproblem än tidigare. Jag älskar deras kärleksproblem men det blev faktiskt lite tjatigt. Jag föredrar kärlek som uppstår under en spänningsfylld handling och inte spänning som uppstår under en handling som drivs av enbart kärlekstrubbel.
Men jag gillar boken. Typ älskar.
Karaktärerna är lika mysiga, härliga och bra som vanligt. Deras rappa käftar slänger hela tiden ur sig fyndiga kommentarer, precis som i böckerna innan. Större delen av boken berättades ur Simons perspektiv, vilket var både bra och dåligt. Jag gillar Simon (han är underbar) så missförstå mig inte. Även om jag gillar att läsa om honom ville jag ha mer av de andra. Mer av Clary, Jace, Isabelle och framför allt Alec.
Alec är ungefär den roligaste och charmigaste och sötaste karaktären som finns. Det var så fruktansvärt kul under City of Glass när han försökte sig på att skämta och alla bara stirrade på honom som om han vore en utomjording. Åh, jag är lite kär i honom.
Allt som allt en bra fortsättning, även om den inte var lika actionfylld som tidigare böcker. Spänningen tilltog rejält i slutet vilket gjorde att avsaknaden av action under resten av boken inte gjorde mig något.
Och som sagt – jag gillar boken. Typ älskar.
Recension: Clockwork Angel (+ Magnus's Vow)
Sedan innehöll även min version av Clockwork Angel en novell av Cassandra Clare, nämligen Magnus's Vow. Novellen var inte på särskilt många sidor och handlade inte om mycket mer än Magnus tankar på både TID- och TMI-gänget. Jag måste säga att man inte missar något om man inte läser den men det var ändå roligt att göra. Magnus Bane är ju ändå Magnus Bane.
