Soilers om första boken kan förekomma. 

Jag kan inte riktigt komma fram till vad jag tycker om de här böckerna. Jag väntar mig hela tiden att det ska bli mer av det här så kallade triangeldramat, men jag tycker inte att det är så stort egentligen. Böckerna innehåller mycket mer än så. De tar inte bara upp kärlek, utan även hur det är att vara tonåring, hur man går vidare efter att någon man älskar dött och hur omgivningen kan förändras därefter.

Man kan väl säga att första boken därför förvånade mig, då triangeldramat inte var så mycket av en triangel. Nu visste jag vad jag skulle vänta mig. Ingen sommar utan dig var lika bra som Sommaren jag blev vacker. Jag tycker om hur den/dem är skrivna. Det är inget speciellt språk egentligen, men det finns en del visa ord bland raderna, ord om hur livet är.

Ingen sommar utan dig tar vid nästan ett år senare än första boken slutar, nämligen sommaren därpå. Susannah har dött och Belly och Conrad är inte längre tillsammans (om de nu någonsin var tillsammans). Vad som har hänt under året får man reda på i flashbacks. Jag är inget stort fan av just flashbacks, för det blir så förvirrande när de är slut och man kommer tillbaka i ”rätt tid” igen, men i den här boken är det nog det bästa alternativet.

Jag tycker att alla karaktärer är helt okej, förutom Bellys bästa vän Taylor. Det finns ingenting som säger mig varför de är vänner egentligen. De tycker inte om att göra liknande saker och irriterar sig bara på varandra. Visst kan två bästa vänner vara olika men ibland känns det som om de inte ens tycker om varandra.

Belly kan vara rätt tråkig och tjurig ibland, men jag har ingenting emot henne. Gällande hennes två kärleksintressen, Jeremiah och Conrad föredrar jag den förstnämnda. Han är åtminstone trevlig! Alla vet att Conrad är känslig, stolt, på gränsen till otrevlig och något av en ensamvarg, och tycker därför det är okej att han blir sur och otillgänglig när brödernas mamma dör. Jeremiah däremot, som alltid är snäll, rolig och lättsam, förväntas vara det även i svåra stunder. Det gör mig ärligt talat sur. Conrad är så självisk och det är honom som Belly har varit kär i hela sitt liv. Det känns som att författaren tycker mest om den här brodern också.

Vi får se hur upplösningen i Sommar för evigt blir helt enkelt. Jag har tyvärr en känsla av att Belly kommer välja surmuppen till kille. Men jag hoppas!

Jag har för miljonte gången läst Petals on the Wind (Blomblad för vinden), andra delen i Dollangangerserien av Virginia Andrews. Om ni inte har läst den här, eller föregångaren Flowers in the Attic (Vindsträdgården) kan jag kortfattat säga att det är en berättelse om fyra barn som har blivit inlåsta på en vind av en pengagirig mor. Andra boken handlar om deras liv när de har kommit ut därifrån.

För varje gång jag läser de här böckerna märker jag fler och fler ”fel” med berättelsen – otrovärdiga händelser, saker jag stör mig på grammatiskt och i berättandet osv. Det ändrar dock inte det faktum att jag en gång avgudade den här boken och fortfarande är kär i karaktärerna.

Karaktärerna är just det jag tycker är styrkan i Petals on the Wind. De har starka personligheter och viljor och ofta tragiska öden, något som jag är svag för. Jag både hatar och älskar dem på samma gång. När jag själv skriver brukar jag tänka på de här karaktärerna och känslan som de gav mig första gången jag läste om dem. Så vill jag kunna få någon att känna för mina karaktärer. Jag vill känna så för mina karaktärer.

Trots många brister kan jag inte förneka att de här böckerna och Virginia Andrews har givit mig mycket. 

30 Days of Harry Potter” lyckades få mig jättesugen på att läsa böckerna igen och även att se filmerna. Såg för någon vecka sedan första filmen och medan jag var bortrest i skogen läste jag även ut boken.

Det som skiljer Philosopher’s Stone från de andra är den där känslan. Jag tror ni vet vad jag menar. Den där känslan av hur mysigt allting är, sådär glittrigt, härligt och lyckligt. Det är det som är det bästa också. Jag har ingenting emot att böckerna därefter blir mörkare och mörkare men stämningen i ettan är helt perfekt för just den boken. Det var ju trots allt där som man förälskade sig i Harry Potter-världen.

Just nu håller jag på och läser Harry Potter and the Chamber of Secrets. Mycket möjligt att det blir en omläsning av alla böckerna!