Jag har för miljonte gången läst Petals on the Wind (Blomblad för vinden), andra delen i Dollangangerserien av Virginia Andrews. Om ni inte har läst den här, eller föregångaren Flowers in the Attic (Vindsträdgården) kan jag kortfattat säga att det är en berättelse om fyra barn som har blivit inlåsta på en vind av en pengagirig mor. Andra boken handlar om deras liv när de har kommit ut därifrån.

För varje gång jag läser de här böckerna märker jag fler och fler ”fel” med berättelsen – otrovärdiga händelser, saker jag stör mig på grammatiskt och i berättandet osv. Det ändrar dock inte det faktum att jag en gång avgudade den här boken och fortfarande är kär i karaktärerna.

Karaktärerna är just det jag tycker är styrkan i Petals on the Wind. De har starka personligheter och viljor och ofta tragiska öden, något som jag är svag för. Jag både hatar och älskar dem på samma gång. När jag själv skriver brukar jag tänka på de här karaktärerna och känslan som de gav mig första gången jag läste om dem. Så vill jag kunna få någon att känna för mina karaktärer. Jag vill känna så för mina karaktärer.

Trots många brister kan jag inte förneka att de här böckerna och Virginia Andrews har givit mig mycket.