Under några månader har den här boken följt med mig lite vid sidan om, omläsning för sjuttioåttonde gången. När jag var yngre älskade jag serien, men nu, med lite perspektiv på handlingen och framför allt skrivandet, är jag inte lika beredd att lovorda boken fullt ut. 

Om jag hade läst Flowers in the Attic för första gången nu skulle jag nog inte ha fastnat för den på samma sätt. Jag hade nog tyckt att den var konstig, hemsk och lite sisådär skriven. Men nu är det ändå så att under mellanstadiet, då jag och några vänner lekte häftiga på vuxenavdelningen i biblioteket, så förälskade jag mig i de här karaktärerna. Nu kan jag omöjligt släppa dem. Jag ser det negativa i böckerna men jag älskar Chris, Cathy och tvillingarna. Aldrig, och verkligen aldrig, har jag känt så mycket för några karaktärer förut. Till och med de elaka, de som man verkligen hatar, tycker jag om. Och det är anledningen att jag fortsätter läsa om de två första böckerna i serien, Flowrs in the Attic (Vindsträdgården) och Petals on the Wind (Blomdblad för vinden).