Recension: Betvingade

Titel: Betvingade
Författare: Simona Ahrnstedt
Utgivningsår: 2012
Förlag: Damm förlag
 
Också av Simona Ahrnstedt:
Överenskommelser
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Den här gången tar Simona Ahrnstedt med sig oss till ett medeltida Sverige med riddare, borgar och slott. Precis som i Överenskommelser får vi följa en man och en kvinna som har stormiga och passionerade känslor för varandra. Så, om ni gillar historiska romaner och romantik - se hit! Eller ännu hellre, köp/öppna/låna/få/läs någon av dessa böcker. 
 
Jag älskar att få dyka ner i ännu en tidsålder. Historia är som roligast att utforska och upptäcka via skönlitteratur men jag har tyvärr inte haft turen att hitta någon lockande bok som utspelar sig på 1300-talet i Sverige tidigare. Det blir perfekt att läsa om den tiden på ett sådant här sätt - det blir aldrig för tungt med information eller så, eftersom man har en spännande historia att följa. 
 
Innan jag började läsa Betvingade hörde jag att boken var bra men att den inte slog Överenskommelser, och där får jag väl hålla med. Jag tyckte väldigt mycket om Betvingade också men på sina ställen kunde det kännas aningen fånigt. Jag skulle tro att det är på grund av den passar in romance-genren så exakt. Det känns lite smörigt helt enkelt och de actionscener som har smugits in känns lite töntiga. Simona Ahrnstedts styrka är helt klart att porträttera tiden, miljön och relationerna - i stort sett de faktorer jag anser viktigast för att den här boken ska funka. 
 
Personligen hade jag föredragit att bara få läsa ur Illianas synvinkel men precis som i Överenskommelser fungerar det bra att få läsa ur mannens (och fleras) synvinkel också. Det är en smaksak. 
 
Summa summarum. Läsvärd och vacker romantik som man kommer gilla bara man är det minsta intresserad av historia. Jag är så glad att vi har Simona Ahrnstedt i Sverige. Hon behövs. Och yes box, jag kommer läsa hennes nästa verk också! 

Recension: City of Glass

Titel: City of Glass
Författare: Cassandra Clare
Serie: The Mortal Instruments #3
Utgivningsår: 2009
Förlag: Simon and Shuster/Mc Elderly Books
 
The Mortal Instruments:
1. City of Bones
2. City of Ashes
3. City of Glass
4. City of Fallen Angels
5. City of Lost Souls
6. City of Heavenly Fire (2014)
 
 
 
 
 
City of Glass är den tredje boken i Cassandra Clares The Mortal Instruments-serie. Till skillnad från de två böckerna innan, som utspelar sig i New York, utspelar sig den här till största delen i Idris. Man får då lära sig mer om Shadowhuntervärlden och det är väldigt kul att läsa om Idris och Alicante som man har läst om tidigare. Man känner sig som Clary då - ny men ändå en del av det. 
 
Tempot är något som jag lade märke till var annorlunda i City of Glass. Det hände hela tiden mycket, men det gick inte i samma väldiga tempo som City of Bones och City of Ashes. Jag gillar att de första två böckerna var så händelserika men blev ändå glad när det var lite lugnare i tredje boken. Jag tycker om när författaren vågar låta karaktärerna och läsarna andas ett tag och få chans att verkligen reflektera över vad som händer. Sedan ger det även tid över för en att lära känna karaktärerna ännu bättre. 
 
Och karaktärerna, de är verkligen bland det bästa med böckerna. De är charmiga med både bra och dåliga sidor, kommer ofta med sarkastiska repliker och är väldigt lätta att tycka om. Ibland känns de nästan odödliga, men just nu är det inget jag tänker klaga på då jag tyckte en av de mindre karaktärernas död var hemskt sorglig.  Ärligt talat hade jag hellre sett någon av huvudkaraktärerna dö istället för den här personen. Försöker att inte spoila här om någon som läser det här inte har läst boken, men ni som läst den förstår antagligen vem jag menar. Det hela kändes väldigt orättvist! 
 
Jag har upptäckt att jag föredrar Clares manliga karaktärer framför de kvinnliga. Jag älskar Clary, men sedan tycker jag bara att det är killarna som kan mäta sig med henne. Jace kan det både vara plågsamt och spännande att läsa om, just för att han känns som en martyr. Jag tycker ofta synd om honom, samtidigt som han är så härligt badass att jag bara älskar honom. Favoriten har kommit att bli Alec. Han är så... gos. Lite mörk och ofta tyst, och hans oförmåga att skämta är bland det roligaste jag vet. 
 
Jag tycker helt enkelt väldigt mycket om den här boken också. Det är både roligt och tråkigt att fortsätta läsa den här serien, precis som det är både roligt och tråkigt att jag inte har läst den förrän nu. Roligt för att det är underbar läsning, men tråkigt för att det har varit kul att ha framför sig. 

Recension: All Together Dead

Titel: All Together Dead
Författare: Charlaine Harris
Utgivningsår: 2007
Förlag: Orion Publishing Group
 
The Sookie Stackhouse series:
1. Dead Until Dark
2. Living Dead in Dallas
3. Club Dead
4. Dead to the World
5. Dead as a Doornail
6. Definitely Dead
7. All Together Dead
8. From Dead to Worse
9. Dead and Gone
10. Dead in the Family
11. Dead Reckoning
12. Deadlocked
 
Jag börjar komma framåt i den här serien! Har två eller tre böcker kvar hemma och sedan får vi se om jag fortsätter läsa serien efter det. Nästa år tror jag att det ska komma ut ytterligare en bok men om det börjar närma sig ett slut vet jag inte. Hittills tycker jag hur som helst att alla böcker har hållt måttet. 
 
I All Together Dead befinner sig Sookie till större delen i Rhodes, på en slags vampyrkonferens. Där arbetar hon vid sidan av statens vampyrdrottning med att läsa tankarna hos de människor runtomkring. Precis som i de andra böckerna går inte allting så enkelt - den här gången förekommer det bland annat bombhot, mord och livvakter från andra dimensioner.
 
Det hade kunnat bli rörigt, men Charlaine Harris lyckas hålla röran väldigt ordningsam. Likaså är det med de många karaktärerna i boken. Jag har inte perfekt koll på alla, men jag blir heller inte förvirrad av de många olika namnen, varelserna och rollerna. Mångfalden av karaktärer gör bara historien trovärdigare och mer spännande, för det är mycket svårare att lista ut vem eller vilka som ligger bakom alla händelser. 
 
I den här boken dejtar Sookie fortfarande vartigern Quinn. Jag älskar att han är en vartiger, för ohja, det låter verkligen häftigt och tigrar är så fina. Men nu tycker jag att det är dags att de gör slut. Jag vill ha Sookie med Eric (som av någon anledning är med i alla de bästa scenerna. Hm. Kan nog vara så att det är han som gör scenerna så bra) eller eventuellt Alcide. Jag tycker om de tillfällen då Bill är med i boken, men jag har tröttnat på honom som ett kärleksintresse. Tycker Sookie (och Carlaine Harris) ska satsa helhjärtat på mr Northamn istället!
 
Jag rekommenderar Sookie Stackhouseserien till alla som tittar på True Blood och även alla som kan tänka sig att läsa ganska lättlästa vuxenböcker om vampyrer och andra övernaturliga varelser. 

Recension: City of Ashes

Titel: City of Ashes
Författare: Cassandra Clare
Serie: The Mortal Instruments #2
Utgivningsår: 2008
Förlag: McElderly Books
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Då har jag äntligen läst andra boken i TMI-serien. Det dumma med att jag har bokköpförbud är att jag verkligen vill läsa mer om karaktärerna och den här världen. Som tur är kommer jag nog att kunna låna City of Glass från en kompis, så får jag införskaffa böckerna själv så småningom. Jag tänker absolut fortsätta fylla min bokhylla med den här serien. 
 
Jag tyckte väldigt mycket om City of Bones när jag läste den så förväntningarna var tämligen höga på City of Ashes. Ofta har man ju en förmåga att bli besviken då, men det blev jag verkligen inte. Boken överträffade mina förväntningar och jag tror jag tyckte ännu mer om den än första boken. Handlingen är på samma nivå som i första boken och även i den här är tempot är snabbt, samtidigt som det alltid finns tillräcklig tid till karaktärerna. 
 
Jag älskar karaktärerna, deras dialoger emellan, jag älskar världen och varelserna som finns i den, språket tycker jag ännu mer om i den här boken... allt är bra! Det är bara en sak som jag stör mig på - tiden. Den går inte riktigt framåt. När jag hade läst en fjärdel av boken var det fortfarande första dagen. Det händer alltså väldigt mycket på väldigt kort tid. Där falnar trovärdigheten en aning för mig. Jag föredrar när böcker utspelar sig under lite längre tid för då blir det naturligare med karaktärsutvecklingar, händelser och relationer. 
 
Något som det pratas om gällande den här serien är såklart inslaget av incest. Eller inslag och inslag, sedan slutet av City of Bones har det blivit en stor och viktig del i historien. Jag förstår att en del kan finna detta stötande, äckligt etc men personligen tycker jag att det är ganska roligt. Roligt på det sättet att Cassandra Clare faktiskt vågar ta med ett sådant ämne i en ungdomsbok. Jag tycker det är så himla fånigt när ungdomsböcker blir censurerade och måste vara på ett visst sätt - speciellt huvudkaraktären ska vara oskuldsfull när det kommer till sex, alkohol och droger, för att det måste ge rätt signaler till unga läsare osv. Så jag tycker det är underbart att det tas upp något som är såpass tabubelagt. 
 
Det är klart att jag reagerar på Clarys och Jaces speciella relation - det är det ju meningen att man ska göra - men eftersom jag redan under mellanstadiet hittade böcker på vuxenhyllorna i biblioteket där incest förekom kan man väl säga att jag är "van". Det är något som har funnits under i stort sett hela mitt läsintresse kommer det inte plötsligt som något äckligt och skamligt. 
 
Jag är verkligen glad att jag har börjat läsa den här serien nu och även fast jag ibland önskar att jag hade läst den tidigare får jag vara glad att jag har mycket av det roliga framför mig. Att jag fick upp ögonen för den var främst genom alla bokbloggar, men i nuläget tror jag även att jag hade haft en vän som tvingat mig att läsa böckerna om jag inte redan hade tänkt göra det. Ja, det är så de bästa vännerna gör. 

Recension: Karriär och köksbesvär

Titel: Karriär och köksbesvär
Författare: Sophie Kinsella
Originalets titel: Undomestic Goddess
Utgivningsår: 2009
Förlag: Damm förlag
 
 
 
 
 
Jobbet som advokat kommer först i Samanthas liv. Socialt liv? Nej. Fritid? Nej. En dag gör hon dock ett misstag på jobbet, men istället för att försöka reda ut det gör hon något ännu värre - hon flyr. Hon hamnar på den engelska landsbygden och råka bli anställd som hushållerska. Här får hon lära som om vad som är viktigt i livet, kärlek och hur man sköter ett hushåll. 
 
 
 
Humoristisk? Ja! Underhållande? Ja! Mysig läsning? Ja! Men vad är det med chiclit som så ofta har korkade huvudkaraktärer? Samantha ska föreställa väldigt intelligent, hon har hög IQ, nästintill fotografiskt minne etc, men känns hon så intelligent? I mitten av boken höll jag på att bli galen på henne för att hon ljög om vem hon var, fast det var uppenbart att hon skulle bli avslöjad, och även för andra saker som hon gjorde. Jag förstår att det är svårt att laga mat, städa, tvätta och liknande om man aldrig har gjort det förr, men Samantha ljuger om sina kunskaper på det mest korkade sättet. Visst är det lite roligt också, men kom igen. Hon ska föreställa smart. Hon beter sig inte smart!
 
Efter en vändning i boken börjar hon använda sitt intellekt på ett bättre sätt och då började jag plötsligt tycka mycket mer om henne. Jag älskar smarta, klyftiga karaktärer som kan ta hand om sig själva. Om hon inte hade tagit sitt förnuft till fånga hade jag inte alls tyckt om boken lika mycket. Nu kom det som en räddning och jag kunde njuta mer av hur korkat hon betedde sig innan. 
 
Karriär och köksbesvär är ganska lik Kinsellas andra böcker - en rolig huvudkaraktär, mysigt, humoristiskt språk och sedan en helt okej kärlekshistoria. Jag gillar det. Jag känner inte alltid för att läsa chiclit, men när jag gör det är det oftast något av Kinsella jag vill läsa! Jag tycker om att den här boken utspelar sig både i London och på den urmysiga engelska landsbygden. Miljön är verkligen härlig och efter att ha läst boken fick jag lust att både städa och laga mat. Det händer inte alltid kan jag säga. 

Recension: I'd tell you that I love you, but then I'd have to kill you

Titel: I'd tell you that I'd love you but then I'd have to kill you
Författare: Ally Carter
Serie: Gallagher Girls #1
Utgivningsår: 2010 (2007)
Förlag: Hachette Children's Books
 
Gallagher Academy är ingen vanlig skola. Det är en skola för unga kvinnor som tränas till att bli spioner. Cammie, rektorns dotter, har aldrig haft ett normalt liv men blir frestad att se hur det är när hon träffar en kille som är söt, vanlig och framför allt icke-spion. 
 
 
 
 
 
 
 
Världens längsta titel, men väldigt fin tillsammans med omslaget som jag också gillar. Idén om en skola för spioner - den älskade jag från första början. Jag tänkte genast på häftiga lektioner, tuffa karaktärer och ett spännande mysterium. Inte något av det blev dock som jag hade tänkt. 
 
Skolan känns alldeles för vanlig. Okej, Cammie går genom lönngångar och på andra fräna ställen väldigt ofta, och det älskar jag. Jag älskar att de lär sig hur många språk som helst och att det är ett visst språk som gäller varendra middag och jag gillar det man får höra om lektionerna. Men. Jag vill ha mer! Mer spionsaker, mer ovanliga saker! Eleverna känns oftast som vanliga... ja, vanliga elever, som beter sig som om de är några år yngre än vad de egentligen är. 
 
Jag gillar skolan ändå och eleverna funkar. Eller det hade fungerat utmärkt om det bara hade varit något... mer. Jag tog för givet att det skulle vara något mysterium eller liknande i boken. De är ju ändå spioner. Men nope. Det var bara vardag. Och större delen av vardagen fokuserade Cammie på att träffa/försöka träffa/spionera på en kille hon träffat. Han beskrivs som söt, men tyvärr känner jag ingenting för honom som karaktär. Det känns helt enkelt som att handlingen hade kunnat vara väldigt bra, men att den liksom... den finns inte på den nivå som jag hade hoppats på. 
 
Men jag ska inte bara vara negativ. Boken är söt. Spiongrejen är häftig. Boken har humor. Den är absolut inte dålig, bara inte lika bra som jag hade hoppats på. Dessutom har jag hört/läst att böckerna blir bättre och bättre (och mörkare) ju längre in i serien man kommer. Just nu känner jag inget behov av att läsa nästa, men om jag skulle få något bra tillfälle att läsa/köpa den kanske jag gör det. Om inte annat har de ju så fina titlar och omslag... 

Recension: Delirium

Titel: Delirium
Författare: Lauren Oliver
Serie: Delirium #1
Utgivningsår: 2011
Förlag: Harper Teen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Åh, vad jag önskar att jag hade skrivit den här recensionen tidigare. Nu är det flera veckor sedan jag läste Delirium och alla de tankar jag hade om boken då är inte lika klara längre. Men jag ska göra ett försök att få ner det mest väsentliga. 
 
Jag gissar att de flesta vet ungefär vad Delirium handlar om - en framtidsvärld där kärlek klassas som en sjukdom. Det är en amerikansk dystopi men också en kärlekshistoria, vars styrka är det intressanta nya samhället, karaktärerna och språket. 
 
Jag läste Delirium i två omgångar. Första gången tog jag mig igenom ungefär halva boken, men sedan bestämde jag mig för att ta en paus i läsningen. Det var inte rätt tillfälle nämligen. Ni vet hur man ibland har lust att läsa en sorts genre, medan en annan inte intresserar en just då. När jag läste Delirium ville jag läsa en annan slags bok, och jag hade flera som jag var sugna på i bokhyllan, så läsningen blev mest till för att det skulle bli av. Jag kände jag skulle kunna uppskatta boken mycket mer någon annan gång och då tycker jag att det är bättre att byta bok än att förstöra läsupplevelsen. 
 
Andra gången jag tog tag i Delirium tog det bara några sidor, sedan var jag fastfastfast. Tillfället var perfekt och handlingen, karaktärerna och språket tilltalade mig mycket mer än första gången. Från att ha tyckt att boken var tråkig gick jag till att älska den. Starkt bevis på att nöjesläsning inte ska vara ett tvång. 
 
Det mest intressanta med Delirium var som jag nämnde hur samhället är uppbyggt och hur kärlek ses som en sjukdom som man måste genomgå en slags operation för att bli botad från. Även om jag inte har läst så många dystopier själv så har jag läst om dem och hur världen är uppbyggd, och jag måste säga att det här är en av de bästa idéerna. Varje kapitel börjar med utdrag från böcker, dikter och sånger om kärlek och varför det är så farligt. Det känns... realistiskt. Det är inte i en idé som Oliver kom på hux flux, utan den är väl genomarbetad och trovärdig. Dessutom har hon ett väldigt fint språk, även om jag tyckte att beskrivningarna kunde bli överflöda ibland. (Som när det tog flera sidor för Lena att cykla till stranden bara för att det var så utförliga beskrivningar av hur husen hon passerade såg ut.)
 
Handlingen drivs mycket av karaktärerna, något som jag alltid brukar tycka om. Huvudkaraktären Lena är inte jättespeciell, men det märks tydligt att hon är perfekt för att vara den centrala karaktären i den här boken. Hon börjar som en laglydande medborgare som längtar efter att bli botad av kärlek men utvecklas till att bli stark och rebellisk. Kärleksintresset Alex tycker jag om, inte älskar, men tycker om. Den jag tyckte om mest av alla är Lenas bästa vän Hanna. Hon var så levande, glad och hade en personlighet som man blev glad av. 
 
När slutet kom låg jag ute i solstolen med tårar i ögonen. Så himla bra! Det är sådana slut jag verkligen älskar. 

Recension: Sommar för evigt

 
Spoilers om föregågende böcker i serien kan förekomma. 
 
Jag kan inte bestämma mig. Vad tycker jag? Gillar jag de här böckerna? Gillar jag de inte? Var den här boken lika bra som de andra? Var den rentav bättre? 
 
Av någon anledning lyckas jag inte komma fram till någon åsikt. Dumt nog var det några veckor sedan jag läste den här boken och minnet är alltså inte lika fräscht. Jag borde ha skrivit recensionen när jag precis hade läst den. Men okej, nu ska jag försöka komma fram till något. 
 
Jag tror att jag hade kunnat tycka om den här boken mer än vad jag gjorde. Det berodde på händelseförloppet. Jeremiah och Belly har fått för sig att gifta sig, men deras familjer är väldigt emot detta. Det hade kunnat bli en historia om hur de trotsar sina familjer och bevisar att deras kärlek är äkta. Ganska snart började jag dock att tvivla på det - man vet att det är tre böcker om ett triangeldrama och att det dramat skulle vara slut är inte särskilt troligt. 
 
Så jag hade nog velat ha en av historierna. Antingen den om Jeremiah och Belly om ska gifta sig, eller en historia med mer triangeldrama, med mer dramatik än vad de tidigare böcker haft. Den här jagskagiftamigförjaggifterjumigmedrättkillellerhurkombinationen känns inte lika effektfull. 
 
Sedan är slutet inte så oväntat faktiskt. Även om jag hade hoppats att det skulle vara annorlunda tror jag att det blev bäst så. Annars hade böckerna känts... onödiga, om man får säga så. Som om de inte riktigt ledit fram till något. 
 
Kanske låter jag negativ nu, men jag kan lova att jag är inte bara negativ. Sommar för evigt var på samma nivå som de två tidigare böckerna i triologin och det är helt klart värt att läsa den om man har läst de andra två. 
 
Serien:
1. Sommaren jag blev vacker
2. Ingen sommar utan dig
3. Sommar för evigt

Recension: Döda flickors dans

Jag måste börja med att säga att jag är helt kär i den svenska utgivningen av den här serien. Omslagen är jättefräna med härliga typsnitt och färger. Det allra bästa är att kanterna på sidorna är svarta. Dessutom gör de sig jättesnygga i bokhyllan. Det här är en av de serierna som jag verkligen tycker att den svenska utgåvan är bättre än originalet. Styxx Fantasy har inte bara hittat bra böcker att översätta utan även skapat otroliga designer. 
 
Döda flickors dans är då del två i Morganvilleserien. Morganville är den stad som man inte anar något ont om, men som har mörka hemligheter och styrs av vampyrer. Människorna fungerar som vampyrernas slavar och är endast trygga (trygga och trygga, det är Morganville vi pratar om...) på dagen. De som försöker lämna staden försvinner antingen mystiskt eller får sitt minne mixtrat med. 
 
Den här serien är perfekt som den som söker ett snabbt tempo, vampyrer, spänning och kärlek. Var beredd på att det inte är den gulliga typen av vampyrer vi pratar om här. Snarare typen som gärna tar sig en smakbit av en om man inte är uppmärksam. 
 
Döda flickors dans tycker jag är precis lika bra som den första boken, Glashuset. Jag irriterar mig pyttelite på översättningen av en del dialoger och speciellt av användandet av ordet "gosse" - tror det hade passat bättre med "grabb" i de fallen, för gosse får det att låta rätt barnsligt. Annars har jag inga problem med språket. Det passar och allt känns väl genomtänkt och planerat. Jag har nämnt det tidigare, men jag törstar verkligen efter ett berättande ur tredje person och det fick jag här. Är galet trött på alla böcker som skrivs i jag-form (även om en del gör sig bäst så). 
 
De fyra vännerna Claire, Eve, Shane och Michael, som är bokens huvudpersoner, är ett jättemysigt gäng. Jag hade gärna bytt plats med någon av dem om de inte bodde i just Morganville. De småtjafsar och retas sådär härligt med varandra att man vill ta del av det. Tyvärr tror jag inte helt på hur snabbt Claire lärde känna dem och blev en i gänget i Glashuset men det var lättare att förbise nu. 
 
Jag är inte direkt eld och lågor över den här boken, men läsvärd är den och jag tyckte mycket om den. Så om du funderar på att läsa den här serien, eller om du har läst Glashuset och funderar på huruvida du borde läsa även Döda flickors dans, kan jag absolut rekommendera det. 
 
Recension: 
Glashuset

Recension: City of Bones

Nu har jag äntligen läst City of Bones. Jag har hört så mycket gott om den här serien och velat läsa första boken ett bra tag. Och så, nu, äntligen. Kruxet med att läsa en bok som man har hört så mycket om är givetvis förväntningarna. Det är så lätt att de blir alldeles för höga och att boken sedan gör en besviken.
 
Men besviken blev jag inte. Jag blev visserligen aldrig helt överväldigad av vare sig skrivsätt eller handling, men boken föll mig absolut i smaken. 
 
I City of Bones utspelar det sig en fantasyvärld mitt i vår egna vanliga värld. Huvudpersonen Clary har aldrig tidigare haft kontakt med denna värld, men en dag kan hon plötsligt se. Och det hon ser är ett gäng speciella ungdomar som dödar en demon. Ingenting är sig sedan likt. Clary kastas in i en härva av familjehemligheter, mysterier och romantik. 
 
Själv kastas man in i den här världen lika snabbt som Clary och sedan är det väldigt svårt att ta sig därifrån. Språket är relativt enkelt och tempot lagom. Det händer saker hela tiden, men man får gott om andningspauser. Jag har aldrig gillat när böcker utspelar sig på så kort tid, så helst hade jag velat att det som hände pågått under en längre tidsperiod. Karaktärsutvecklingar och förändrade relationer blir så mycket trovärdigare då.
 
Jag är så glad att Cassandra Clare väljer att skriva i tredje person för jag är så trött på allt jagjagjagjagtjat som verkar ha exploderat i bokvärlden. Språket är inte särskilt speciellt, men jag hittar heller ingenting att klaga på. Jag har även hört att många tycker att språket utvecklas mer och mer i kommande böcker så det låter lovande!
 
City of Bones har en helt okej handling. Jag ville hela tiden veta vad som skulle hända och jag intresserade mig för sådant som hänt längre bak i historien. Ibland kunde jag faktiskt dra paralleller till Harry Potter. Det var någonting med Valentine som fick mig att tänka på Voldemort. Liknelsen stör mig inte alls utan det tycker jag bara är roligt. 
 
Det jag känner är bokens styrka är det jag gillade mest - karaktärerna. De har härliga personligheter, är hejare på sarkasm och även om det förekommer mycket action så finns det tillräckligt mycket fokus på dem. Visst är det spännande när det är fartfyllt, men jag har alltid tyckt att det roligaste är att se hur karaktärerna utvecklas under sådana omständigheter, både själva och relationsmässigt. 
 
Jag kan utan tvekan förstå varför så många tycker om de här böckerna, och även om jag inte själv blev helt euforisk så gillade jag verkligen City of Bones. Rekommenderas absolut! Nu är det nog inte mycket som kan stoppa bok två att hamna i min nästa bokbeställning. 

50 sätt att träffa den rätte

50 sätt att träffa den rätte har jämförts med Bridget Jones och jag kan bara säga att jag förstår varför. Det är enligt mig en positiv jämförelse för (trots att jag är 18 och inte känner igen mig jättemycket) älskar jag Bridget Jones. Det som de båda böckerna har gemensamt är en ofantligt rolig och roande kvinnlig huvudkaraktär (ogift såklart), rapp humor och den där glada chicklitandan. 
 
Det finns chicklit och så finns det chicklit. Det är precis såhär jag tycker att chicklit ska vara. Den här genren gillar jag som mest när den ger en en sån där härlig feelgoodkänsla, när man ler och fnissar åt karaktärerna och även när det är egentligen är rätt tungt i boken, så känns det som att allting kommer ordna sig. Om jag vill läsa något mer känslosamt och djupare tittar jag inte på chicklithyllan helt enkelt. 
 
Den här boken innehöll allt det som jag önskade. Jag blev glad av att läsa den. Ibland (eller ganska ofta) tyckte jag att huvudkaraktärern Sarah, var en aning (läs väldigt) korkad men det är lite sådant som hör till. I denna bok utforskar hon, som titeln avslöjar, en massa sätt att träffa den rätte. Hon raggar på speeddating, sportbarer och bröllop och rapporterar sedan sina framgångar på en blogg. Det är när hon skriver alldeles för mycket på bloggen (både sanna och osanna saker) som jag bara vill skrika åt henne att sluta bete sig som en trettonåring när hon faktiskt är trettio. 
 
Om det inte hade varit för humorn skulle 50 sätt kunna vara rentav rättså dålig. Det hade aldrig fungerat utan den och jag är väldigt glad att humorn lyckades hålla samma standard genom hela boken. Jag skrattade högt flera gånger. Ibland tycker jag att snuskig humor (för sådan finns det gott om) kan vara lite överdriven, men här blev det bara roligt. Det mest underhållande är Sarahs tankar. Jag kan lova att man känner igen sig i hur hennes tankar fungerar, även om man inte alltid tänker på exakt samma saker. 
 
Här är några citat från första kapitlet som jag verkligen gillade/skrattade åt:
 
Jag är meningslös, pinsam och luktar illa. Jag är som en svampinfektion.
 
Nuförtiden pratar jag ofta 
med Gud. Jag säger ”pratar med” men egentligen så ber jag honom 
bara om saker. Han ignorerar mig.
 
”Sarah, du kröp ner mellan mig och Ruth i sängen och grinade i en kvart över hur du blivit nobbad. Du rapade jordnötssmör, det var skitäckligt. Kommer du inte ihåg det?”

Om du har lust att läsa en härlig, romantisk och framför allt rolig chicklit kan jag säga att 50 sätt att träffa den rätte är det perfekta valet. 

Insurgent - Veronica Roth

Då var den läst - uppföljaren till väldigt populära Divergent. Jag kan direkt säga att om ni inte har läst Divergent så bör ni göra det. Det är en serie som jag hoppas snart kommer att bli översatt till svenska för jag tror att den skulle tas emot lika bra av läsare som föredrar att läsa på svenska. Fler bör ha möjlighet att läsa den här boken!

Som ni säkert har märkt sätter jag inte betyg på böcker jag har läst (varför går att läsa om här) men om jag hade gjort det så hade förmodligen inte Divergent fått full poäng. Jag vet inte varför för jag älskar boken och det är en av de bästa jag har läst hittills i år (eventuellt den bästa). Likadant är det med uppföljaren. Jag älskar den och jag kan inte ens hitta något som saknas men jag skulle inte kunna ge den full poäng för det. 

Man kastas snabbt in i handlingen när man börjar läsa Insurgent. Det är ingen seg återberättelse om vad som har hänt, utan författaren får en skickligt att minnas sådant som man inte riktigt kom ihåg. Och sen är man fast. Jag var inte så fast att jag inte kunde lägga ifrån mig den och jag kunde utan problem rikta tankarna på annat. Men jag kunde utan problem läsa under längre perioder. Ordet "tråkigt" finns inte ens när man läser Insurgent

Jag kan inte säga vad det är som gjorde att jag inte övertygades helt av Insurgent (och Divergent för den delen). Kanske är det så enkelt att det jag tyckte "saknades" var ett tillfälle där jag skulle kunna brista ut i skakande gråt. Jag älskar ju nämligen sådant. Sorgliga tillfällen fast det dock gott om, även om jag inte hade haft något att bli mer berörd. 

Saken är den att jag tycker verkligen om det. Jag tycker mycket mer om världen som Roth har byggt upp i böckerna efter att ha läst avslutet i Insurgent. Jag vill inte avslöja något mer om det om det skulle vara någon som inte läst boken men planerar att göra det som läser det här. Jag har läst flera åsikter om slutet, men jag kan inte vara mer säker än jag redan är på att jag älskade det. Det var det jag väntade på hela tiden - det slutet - även om jag hade tänkt mig att det skulle vara något sådant, så det var inte jätteförvånande. Men hade det inte varit precis där det hade brutits hade jag blivit besviken. Det är precis så jag tycker att bok två i en triologi ska sluta. Hur ska man kunna vänta på nästa bok nu? Åh åh åh!

Jag är medveten om att detta kan ha blivit en lite osammanhängande recension. Kanske har jag inte lyckats säga så mycket vettigt om boken, men med mitt babbel vill jag förmedla två saker: 1. Jag älskar den, i alla fall ganska mycket, och 2. Läs läs läs.

Definitely Dead - Charlaine Harris

Det här är en serie som jag har märkt att mitt omdöme om varierar väldigt beroende på mitt humör när jag läser boken. Jag har nu läst sex böcker i serien (tror det finns tretton) och de har mer eller mindre varit på samma nivå: kvalitetsmässigt, spänningsmässigt och karaktärsmässigt. Ändå var det inte lika roligt att läsa den här som att läsa den föregående. 

Jag har kommit fram till att det har inte med boken i sig att göra, utan det handlar mer om hur jag går in för att läsa den. Ibland är jag jättesugen på att läsa en bok i den här serien och då blir de oftas väldigt bra. Den här gången var jag ivrig att börja med andra böcker och då blev läsupplevelsen inte lika bra. Så är det säkert alltid när man läser, oavsett vilken bok, men det märks extra tydligt i en så pass lång serie där böckerna egentligen skulle kunna vara lika bra. 

Men ändå gillar jag bokserien som True Blood är baserat på. Det är väl inget mästerverk men det finns gott om det mesta - spänning, karaktärer, stark huvudkaraktär, mysterier, romantik och action - och är väldigt underhållande. Om man är inne i serien tycker jag absolut att det är värt att läsa även Definitely Dead. Tror att jag har fyra fler böcker om Sookie i bokhyllan... En fin samling det där. 

Tidigare recension om serien:
Dead as a Doornail

Dead as a Doornail - Charlaine Harris

 
Jag har fastnat i True Blood-träsket igen! Ett rätt så trevligt träsk måste jag säga. Även om jag har väldigt många olästa böcker i min bokhylla är det inte många som jag verkligen vill läsa. Bok 5-10 i serien om Sookie Stackhouse (som tv serien True Blood är baserad på) stod där olästa och jag tänkte att det vore bra att fortsätta arbeta mig igenom de böckerna.
 
 
Sagt och gjort, och Dead as a Doornail lästes ut på ca ett dygn. Det var ett tag sedan jag läste boken innan, Dead to the World (som säsong 4 är baserad på) och jag har för mig att jag tyckte att den var lite seg i slutet. Därför visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den här. Med tanke på att det är en så lång serie var jag beredd på att bli lite mer besviken efter varje bok, då det är svårt att alla håller samma klass.
 
 
Men besviken blev jag inte, snarare tvärtom. Jag gillade verkligen Dead as a Doornail. Då det är femte boken i en serie vill jag inte avslöja så mycket om handlingen. Vad tvserien True Blood handlar om tror jag att de flesta har klart för sig - övernaturliga varelser så som vampyrer och varulvar, och eftersom det är HBO som sänder den så är det en hel del blod och naket. Tvserien följer böckerna väldigt bra, fast i böckerna är det bara Sookie som är huvudpersonen. Jag tycker inte att böckerna är lika råa som tvserien kan vara ibland. Fast de klassas som vuxenböcker är de tämligen lättlästa.
 
 
Om ni funderar på att läsa böckerna om Sookie Stackhouse kan jag absolut rekommendera att ni gör det. De är spännande, humoristiska, romantiska och bara allmänt härliga. Det är inte så att man inte kan tänka något annat än "Wow" när man har läst dem, men läsvärda tycker jag absolut att de är. De fem första finns översatta på svenska. Jag har läst den första och måste säga att jag inte var särskilt förtjust i översättningen. Bok tretton i serien har nyligen kommit ut och jag hoppas att de böckerna jag inte läst än är lika bra som de tidigare!

Silence - Becca Fitzpatrick

Silence, som på svenska heter Noras Val, läste jag ut på väldigt kort tid. Detta för att jag tyckte om den mer än jag förväntade mig. De tidigare böckerna i serien, Hush, Hush och Crescendo, tyckte jag visserligen också mycket om efter första läsningen men när jag senare läste om dem upptäckte jag alltfler saker som jag irriterade mig på.
 
 
Så nej, även om jag är en omläsare, skulle jag förmodligen inte uppskatta den här boken lika mycket om jag läser om den i framtiden. Den håller helt enkelt inte för det och historien lockar mig inte mer än just för stunden.
 
 
Jag vill inte avslöja för mycket eftersom det är tredje boken i en serie, men jag tycker att handlingen följer ett väldigt bra spår. Nu springer de inte runt i gympasalar och försöker döda varandra längre - det har blivit allvarligare och mer spännande. Det var bland annat det här som gjorde att jag tyckte mer om boken än förväntat.
 
 
Huvudkaraktären Nora tycker jag är helt okej. Jag förstår inte alltid hennes val, men för det mesta känns hon trovärdig. Kanske trodde jag inte helt på hur hennes och Patch förhållande utvecklades, men jag hade blivit uttråkad om det hade varit på något annat sätt så det var ändå positivt.
 
 
I bok ett och två är Noras bästa vän Vee med i stort sett hela tiden. I Silence var hon bara med några gånger vilket jag tyckte var rättså konstigt. Det finns så många karaktärer i den här serien som jag skulle kunna tycka väldigt mycket om; Vee, Noras mamma, Scott mfl men de når inte helt fram. Det skyller jag helt på Becca Fitzpatrick. Jag skulle kunna älska Scott, men hon ger honom ingen riktig chans. Vee skulle jag också kunna gilla mer men just nu tycker jag bara att hon är jobbig. Istället får Patch bli bokens räddning.
 
 
En tumme upp för handlingen alltså, men ännu en för vändningen i slutet. Eller, vändning och vändning, det var ett bra slut helt enkelt. Nu fattas bara sista boken (åtminstone hoppas jag det är sista boken) Finale när den kommer ut.



LiberLibri - Hanna
Välkommen till min bokblogg!
Här finns recensioner, boktips
och bokbabbel om böcker jag läser,
funderar kring och trånar efter.
Fokus ligger främst på böcker för
ungdomar och unga vuxna.
Tveka inte att lämna en kommentar
eller höra av dig via mejl
vid synpunkter, eller bara för
att tipsa om din egen blogg.


Kontakt: liberlibriblogg@gmail.com

RSS 2.0