Titel: Delirium
Författare: Lauren Oliver
Serie: Delirium #1
Utgivningsår: 2011
Förlag: Harper Teen
Åh, vad jag önskar att jag hade skrivit den här recensionen tidigare. Nu är det flera veckor sedan jag läste Delirium och alla de tankar jag hade om boken då är inte lika klara längre. Men jag ska göra ett försök att få ner det mest väsentliga.
Jag gissar att de flesta vet ungefär vad Delirium handlar om - en framtidsvärld där kärlek klassas som en sjukdom. Det är en amerikansk dystopi men också en kärlekshistoria, vars styrka är det intressanta nya samhället, karaktärerna och språket.
Jag läste Delirium i två omgångar. Första gången tog jag mig igenom ungefär halva boken, men sedan bestämde jag mig för att ta en paus i läsningen. Det var inte rätt tillfälle nämligen. Ni vet hur man ibland har lust att läsa en sorts genre, medan en annan inte intresserar en just då. När jag läste Delirium ville jag läsa en annan slags bok, och jag hade flera som jag var sugna på i bokhyllan, så läsningen blev mest till för att det skulle bli av. Jag kände jag skulle kunna uppskatta boken mycket mer någon annan gång och då tycker jag att det är bättre att byta bok än att förstöra läsupplevelsen.
Andra gången jag tog tag i Delirium tog det bara några sidor, sedan var jag fastfastfast. Tillfället var perfekt och handlingen, karaktärerna och språket tilltalade mig mycket mer än första gången. Från att ha tyckt att boken var tråkig gick jag till att älska den. Starkt bevis på att nöjesläsning inte ska vara ett tvång.
Det mest intressanta med Delirium var som jag nämnde hur samhället är uppbyggt och hur kärlek ses som en sjukdom som man måste genomgå en slags operation för att bli botad från. Även om jag inte har läst så många dystopier själv så har jag läst om dem och hur världen är uppbyggd, och jag måste säga att det här är en av de bästa idéerna. Varje kapitel börjar med utdrag från böcker, dikter och sånger om kärlek och varför det är så farligt. Det känns... realistiskt. Det är inte i en idé som Oliver kom på hux flux, utan den är väl genomarbetad och trovärdig. Dessutom har hon ett väldigt fint språk, även om jag tyckte att beskrivningarna kunde bli överflöda ibland. (Som när det tog flera sidor för Lena att cykla till stranden bara för att det var så utförliga beskrivningar av hur husen hon passerade såg ut.)
Handlingen drivs mycket av karaktärerna, något som jag alltid brukar tycka om. Huvudkaraktären Lena är inte jättespeciell, men det märks tydligt att hon är perfekt för att vara den centrala karaktären i den här boken. Hon börjar som en laglydande medborgare som längtar efter att bli botad av kärlek men utvecklas till att bli stark och rebellisk. Kärleksintresset Alex tycker jag om, inte älskar, men tycker om. Den jag tyckte om mest av alla är Lenas bästa vän Hanna. Hon var så levande, glad och hade en personlighet som man blev glad av.
När slutet kom låg jag ute i solstolen med tårar i ögonen. Så himla bra! Det är sådana slut jag verkligen älskar.
