Recension: I'd tell you that I love you, but then I'd have to kill you

Titel: I'd tell you that I'd love you but then I'd have to kill you
Författare: Ally Carter
Serie: Gallagher Girls #1
Utgivningsår: 2010 (2007)
Förlag: Hachette Children's Books
 
Gallagher Academy är ingen vanlig skola. Det är en skola för unga kvinnor som tränas till att bli spioner. Cammie, rektorns dotter, har aldrig haft ett normalt liv men blir frestad att se hur det är när hon träffar en kille som är söt, vanlig och framför allt icke-spion. 
 
 
 
 
 
 
 
Världens längsta titel, men väldigt fin tillsammans med omslaget som jag också gillar. Idén om en skola för spioner - den älskade jag från första början. Jag tänkte genast på häftiga lektioner, tuffa karaktärer och ett spännande mysterium. Inte något av det blev dock som jag hade tänkt. 
 
Skolan känns alldeles för vanlig. Okej, Cammie går genom lönngångar och på andra fräna ställen väldigt ofta, och det älskar jag. Jag älskar att de lär sig hur många språk som helst och att det är ett visst språk som gäller varendra middag och jag gillar det man får höra om lektionerna. Men. Jag vill ha mer! Mer spionsaker, mer ovanliga saker! Eleverna känns oftast som vanliga... ja, vanliga elever, som beter sig som om de är några år yngre än vad de egentligen är. 
 
Jag gillar skolan ändå och eleverna funkar. Eller det hade fungerat utmärkt om det bara hade varit något... mer. Jag tog för givet att det skulle vara något mysterium eller liknande i boken. De är ju ändå spioner. Men nope. Det var bara vardag. Och större delen av vardagen fokuserade Cammie på att träffa/försöka träffa/spionera på en kille hon träffat. Han beskrivs som söt, men tyvärr känner jag ingenting för honom som karaktär. Det känns helt enkelt som att handlingen hade kunnat vara väldigt bra, men att den liksom... den finns inte på den nivå som jag hade hoppats på. 
 
Men jag ska inte bara vara negativ. Boken är söt. Spiongrejen är häftig. Boken har humor. Den är absolut inte dålig, bara inte lika bra som jag hade hoppats på. Dessutom har jag hört/läst att böckerna blir bättre och bättre (och mörkare) ju längre in i serien man kommer. Just nu känner jag inget behov av att läsa nästa, men om jag skulle få något bra tillfälle att läsa/köpa den kanske jag gör det. Om inte annat har de ju så fina titlar och omslag... 

Härligt Oärligt - Ally Carter

Härligt Oärligt var faktiskt den härligaste läsningen på länge. Åh vilken mysig bok! Jag var lite småförälskad i omslaget redan innan jag läste boken så helt fel kunde det ju inte bli. Dessutom hade jag hört mycket gott om Ally Carter så det var väldigt kul att äntligen få läsa något av henne. Detta är hennes första bok på svenska och jag hoppas verkligen att den kommer att få den uppmärksamhet den förtjänar här i Sverige. Warner Bros har köpt filmrättigheterna vilket jag tycker är väldigt roligt.
 
Tjuvar, det är vad Härligt Oärligt handlar om, men karaktärerna är inte alls så som jag förknippar med vanliga tjuvar. De är smarta, roliga och omöjliga att tycka om. Nu ska de dessutom stjäla tillbaka fem vackra tavlor, så det måste väl vara lite av en god gärning, eller hur?
 
Det roligaste när jag läste den här boken var att jag kom på mig själv med att också vilja vara tjuv. Utifrån hur Kat och hennes vänner agerar verkar det bara så häftigt. När jag väl insåg vad jag tänkte skrattade jag åt mig själv. Men jag lovar, läs den här boken och du kommer också ha en inre önskan om att bli en cool mästertjuv!
 
Föremålen som stjäls (och ska bli tillbakastjälda) i den här boken är som sagt tavlor. Jag är inte alls intresserad av konst, men efter att ha läst Härligt Oärligt började jag att tänka på hur vacker konst kan vara. Jag älskar när böcker får en att tycka lite mer om något som man tidigare fann ganska ointressant.
 
Något mer jag tyckte om var att jag genast drog paralleller mellan Kats pappa och Gru i den animerade filmen Dumma mig, vilket är helt underbart eftersom jag älskar Gru. Resten av karaktärerna är också underbara. Kat är tuff och modig och jag föll genast för hennes charmige medbrottsling Hale.
 
Ja, jag tyckte verkligen om den här boken. Det som var lite tråkigt var att den tog slut så fort. Visst är det positivt med ett snabbt tempo, för långtråkigt blev det definitivt inte, men jag hade föredragit om författaren hade dragit ner lite på takten ändå. Eller om inte dragit ner på det, så åtminstone utvecklat en del händelser. Man måste hinna andas också och jag hade gärna tagit del av mer av Kats tankar. Det skulle väl vara nackdelen med en allvetande berättarform som används ibland - jag vill vara mer i Kats huvud.
 
Efter att ha läst ut den här boken lämnades man med flera olösta gåtor. När nästa bok kommer ut på svenska vill jag absolut läsa den också. Jag kan absolut rekommendera den här boken om man vill läsa något spännande, härligt och fyndigt, men som inte är så tungt!



LiberLibri - Hanna
Välkommen till min bokblogg!
Här finns recensioner, boktips
och bokbabbel om böcker jag läser,
funderar kring och trånar efter.
Fokus ligger främst på böcker för
ungdomar och unga vuxna.
Tveka inte att lämna en kommentar
eller höra av dig via mejl
vid synpunkter, eller bara för
att tipsa om din egen blogg.


Kontakt: liberlibriblogg@gmail.com

RSS 2.0