Recension: Clockwork Prince
Clockwork Prince är då andra delen i The Infernal Devices-serien av Cassandra Clare. Böckerna utspelar sig i samma värld som hennes andra serie The Mortal Instruments. TMI utspelar sig i nytida New York, men i TID får vi följa shadowhunters och downworlders i viktorianska London – min absoluta favorittid/miljö att läsa om.
Clares karaktärer är som vanligt roliga att läsa om och lätta att sympatisera med och tycka om. Att träffa dem första gången i föregångaren Clockwork Angel var snäppet mer intressant än att följa deras utveckling nu, men ändå älskar jag det. Jag gillar Tessa som huvudperson, slits mellan Will och Jem och ler för mig själv åt Henrys och Charlottes relation.
Det finns några små saker som jag stör mig på och det tror jag att jag har tagit upp tidigare – att Clare nästan tycker för mycket om sina karaktärer. Hon har skapat dem lite för bra och ibland tycker jag mig ana att hon favoriserar vissa ännu mer. Ta Will och Jem till exempel. De båda har haft det och har det väldigt svårt båda två, och kanske har Jem haft det ännu lite värre. Ändå är det Wills svårigheter som hamnar i centrum. Det är honom man ska tycka mest synd om och våndas med och man ska swoona och dö lite inombords, för stackars Will och ändå är han så himla bra och och och… Visserligen swoonar jag och jag dör lite inombords också, och det är okej. Jag gillar bara inte att allt han går igenom ska framstå som mycket värre än det som händer och har hänt Jem. Lyckligtvis tycker jag om båda två jättemycket.
Nu kommer detta bli en förvirrande och lång recension i alla fall, om jag inte börjar tygla mig. Clockwork Prince är en värdig uppföljare till Clockwork Angel och fast den är mellanboken i en trilogi var den aldrig tråkig att läsa. Jag både ser fram emot och fruktar att tredje delen, Clockwork Princess, ska komma ut. Jag vill inte att det ska ta slut, för faktum är att jag börjar gilla The Infernal Devices mer än The Mortal Instruments.
