Recension: Soon I will be Invincible
En bok om superhjältar är inte något har läst förut. Jag har helt enkelt inte känt något behov att göra det och efter att ha läst ut Soon I will be invincible känner jag inte direkt för att gå ut och leta efter liknande böcker heller.
Boken är skriven ur två synvinklar – i vartannat kapitel får man följa Doctor Impossible, the bad guy, som försöker ta över världen om och om igen och i vartannat kapitel får man följa Fatale, en kvinnlig cyborg som kämpar på de godas sida.
Inte för att vara hård eller så, men jag tror att det enda bra med boken var Doctor Impossible. Han var cool, rolig och intressant medan de goda superhjältarna var bra tråkiga. Jag brydde mig inte om deras bakgrundshistorier, jag blandade ihop deras namn och tankarna gled ofta iväg till något annat när jag läste om dem.
Början av boken gillade jag då den väckte intresse direkt, men sen tog det aldrig riktigt fart. Det hoppade lite i tiden och jag bara… brydde mig inte tillräckligt för att vara intresserad. Skrivsättet fick därför ett plus i början, men eftersom författaren aldrig lyckades fånga mitt intresse hundra procent blev det minus sen. Dessutom lät Doctor Impossible och Fatales berättarröster alldeles för lika.
Allt som allt är jag glad att jag provade på att läsa den här boken eftersom den var olik allt jag tidigare läst. Då och då kändes den fånig (jag kunde inte sluta tänka på hur tydligt det märktes att författaren haft en dröm om att bli en superhjälte hela sitt liv) men onda, genialiska Doctor Impossible gjorde läsningen helt okej. Om jag rekommenderar boken? Ja, kanske, om du verkligen älskar superhjältar. Annars klarar du dig lika bra utan den också.
