Jag har läst flertalet goda recensioner om Obsidian, så även om jag försökte att inte ha för höga förväntningar var det omöjligt att inte ha några. Början övertygade mig tyvärr inte. Jag tänkte att det säkert skulle bli ännu en paranormal romance, en sådan som man kan förutse varenda händelse i.

I och med Katys och kärleksintresset Daemons växande attraktion blev jag dock mer och mer fast. De slungar kvicka, roliga och elaka kommentarer efter varandra och har ett oemotståndligt lovehaterelationship. Inte fånigt och gulligt utan sprakande och intressant. Jag gillar att Armentrout har satsat på att bygga upp den sexuella spänningen mellan dem och att de inte faller för varandra på en gång.  

Visst är det en paranormal romance, men en fräsch sådan. Jag visste vilka varelser det handlade om sedan innan, men om ni inte vet det så vill jag be er att undvika att läsa baksidetexten.  Inget som hände var särskilt förvånande men jag blev aldrig uttråkad. Från att ha tyckt att början var sådär blev det bara bättre och bättre.

Det bästa är utan tvekan Kat och Daemon. Det var därför jag läste, så var det bara. Att det fanns lite spänning och action med var bara ett plus men om det inte vore för de två hade jag inte tyckt att det var hälften så intressant. Armentrouts språk är kanske inget att hurra för, men det är heller inget fel med det. Det funkar bra i sammanhanget.

Om man nu ska läsa paranormal romance är det Obsidian man ska läsa. Så är det bara.