Silence - Becca Fitzpatrick

Silence, som på svenska heter Noras Val, läste jag ut på väldigt kort tid. Detta för att jag tyckte om den mer än jag förväntade mig. De tidigare böckerna i serien, Hush, Hush och Crescendo, tyckte jag visserligen också mycket om efter första läsningen men när jag senare läste om dem upptäckte jag alltfler saker som jag irriterade mig på.
 
 
Så nej, även om jag är en omläsare, skulle jag förmodligen inte uppskatta den här boken lika mycket om jag läser om den i framtiden. Den håller helt enkelt inte för det och historien lockar mig inte mer än just för stunden.
 
 
Jag vill inte avslöja för mycket eftersom det är tredje boken i en serie, men jag tycker att handlingen följer ett väldigt bra spår. Nu springer de inte runt i gympasalar och försöker döda varandra längre - det har blivit allvarligare och mer spännande. Det var bland annat det här som gjorde att jag tyckte mer om boken än förväntat.
 
 
Huvudkaraktären Nora tycker jag är helt okej. Jag förstår inte alltid hennes val, men för det mesta känns hon trovärdig. Kanske trodde jag inte helt på hur hennes och Patch förhållande utvecklades, men jag hade blivit uttråkad om det hade varit på något annat sätt så det var ändå positivt.
 
 
I bok ett och två är Noras bästa vän Vee med i stort sett hela tiden. I Silence var hon bara med några gånger vilket jag tyckte var rättså konstigt. Det finns så många karaktärer i den här serien som jag skulle kunna tycka väldigt mycket om; Vee, Noras mamma, Scott mfl men de når inte helt fram. Det skyller jag helt på Becca Fitzpatrick. Jag skulle kunna älska Scott, men hon ger honom ingen riktig chans. Vee skulle jag också kunna gilla mer men just nu tycker jag bara att hon är jobbig. Istället får Patch bli bokens räddning.
 
 
En tumme upp för handlingen alltså, men ännu en för vändningen i slutet. Eller, vändning och vändning, det var ett bra slut helt enkelt. Nu fattas bara sista boken (åtminstone hoppas jag det är sista boken) Finale när den kommer ut.

Hush, hush/Crescendo - Becca Fitzpatrick

För att ha historien fräsch i minnet innan jag börjar läsa Silence, del tre i serien, har jag läst om de här två böckerna. Det var en trevlig läsning, för det är händelserika böcker, men även om Silence står i bokhyllan känner jag inte någon brådska att kasta mig över den.

Jag gillar handlingen med fallna änglar, ärkeänglar (archangels) och deras fiender. Jag tycker om att det finns stora problem samtidigt som karaktärerna har egna problem på mer personlig nivå att handskas med också. När jag läste de här böckerna första gången var jag tagen av kärleken mellan Patch och Nora. Nu tror jag tyvärr inte på den lika mycket.

Det finns ungefär... fem karaktärer som man får lära känna. Det finns fler såklart, men hallå, kom igen. Mer folk så det blir mer folk att misstänka! Det blir tråkigt när "the bad guy" avslöjas annars. Och en sak till. De är tonåringar. Tonåringar gör inte saker hela, hela tiden. Tonåringar jobbar inte, pluggar inte och umgås inte hela tiden. Tonåringar ligger hemma och sover och slappar en hel del också. Allt händer inte på en gång. Jag stör mig på att böckerna utspelar sig på bara en eller ett par veckor. Det blir inte trovärdigt.

Men det är klart att jag ska läsa Silence. Jag vill veta vad som händer. Och när Finale kommer ut lär jag även läsa den.



LiberLibri - Hanna
Välkommen till min bokblogg!
Här finns recensioner, boktips
och bokbabbel om böcker jag läser,
funderar kring och trånar efter.
Fokus ligger främst på böcker för
ungdomar och unga vuxna.
Tveka inte att lämna en kommentar
eller höra av dig via mejl
vid synpunkter, eller bara för
att tipsa om din egen blogg.


Kontakt: [email protected]

RSS 2.0