Silence - Becca Fitzpatrick

Silence, som på svenska heter Noras Val, läste jag ut på väldigt kort tid. Detta för att jag tyckte om den mer än jag förväntade mig. De tidigare böckerna i serien, Hush, Hush och Crescendo, tyckte jag visserligen också mycket om efter första läsningen men när jag senare läste om dem upptäckte jag alltfler saker som jag irriterade mig på.
 
 
Så nej, även om jag är en omläsare, skulle jag förmodligen inte uppskatta den här boken lika mycket om jag läser om den i framtiden. Den håller helt enkelt inte för det och historien lockar mig inte mer än just för stunden.
 
 
Jag vill inte avslöja för mycket eftersom det är tredje boken i en serie, men jag tycker att handlingen följer ett väldigt bra spår. Nu springer de inte runt i gympasalar och försöker döda varandra längre - det har blivit allvarligare och mer spännande. Det var bland annat det här som gjorde att jag tyckte mer om boken än förväntat.
 
 
Huvudkaraktären Nora tycker jag är helt okej. Jag förstår inte alltid hennes val, men för det mesta känns hon trovärdig. Kanske trodde jag inte helt på hur hennes och Patch förhållande utvecklades, men jag hade blivit uttråkad om det hade varit på något annat sätt så det var ändå positivt.
 
 
I bok ett och två är Noras bästa vän Vee med i stort sett hela tiden. I Silence var hon bara med några gånger vilket jag tyckte var rättså konstigt. Det finns så många karaktärer i den här serien som jag skulle kunna tycka väldigt mycket om; Vee, Noras mamma, Scott mfl men de når inte helt fram. Det skyller jag helt på Becca Fitzpatrick. Jag skulle kunna älska Scott, men hon ger honom ingen riktig chans. Vee skulle jag också kunna gilla mer men just nu tycker jag bara att hon är jobbig. Istället får Patch bli bokens räddning.
 
 
En tumme upp för handlingen alltså, men ännu en för vändningen i slutet. Eller, vändning och vändning, det var ett bra slut helt enkelt. Nu fattas bara sista boken (åtminstone hoppas jag det är sista boken) Finale när den kommer ut.
Trackback
RSS 2.0