Precis som med Matched, är Crossed en sådan bok som jag tycker om under läsningens gång men som sedan bleknar några dagar efter att jag läst ut den. Matchedtrilogin är en välkänd ungdomsdystopi som har fått mycket av både ris och ros. Det är egentligen en gissning, men jag har känslan av att många ser den som något mittemellan: varken jättebra eller jättedålig, men helt okej.

Så är också mina tankar efter att Crossed är utläst. Helt okej. Men när jag tänker tillbaka på hur det var när jag läste boken, kommer jag fram till att jag nog tyckte att den var värd mer än ”helt okej” medan jag läste. Jag tycker det är väldigt fint med hur stor del kultur har i boken – hur fascinerande karaktärerna finner det, hur Cassia lär sig skriva och hur hon gör upp dikter i huvudet. Likaså språket är fint. Lätt att glömma bort efter några veckor, men vackert och enkelt medan man läser det.

Handlingen och miljön var ett plus i Crossed.  I Matched tyckte jag att det blev för mycket vardagsliv, men i Crossed både miljön och allvaret i handlingen ändrats, vilket gör det mer spännande. Den största svagheten jag kan komma på med boken är att jag aldrig fastnar till hundra procent för karaktärerna. Medan jag läste tänkte jag att de faktiskt är bra, de har bra historier och lovande karaktärsdrag – men uppenbarligen räcker det inte eftersom jag inte känner med dem mer än jag gör.

Allt som allt är jag glad att jag börjat läsa den här serien och jag ser fram emot hur den slutar, även om jag är besviken över hur lätt det är för mig att sluta bry mig om karaktärerna och handlingen så fort jag har lagt ifrån mig boken. Med andra ord når den inte hela vägen fram men bjuder ändå på en trevlig lässtund.