Förra sommaren läste jag Delirium. Jag gav boken två försök - första gången kom jag halvägs och sedan tröttnade jag, andra gången älskade jag den. Då låg jag ute i solen och smågrät till slutet, jag som så sällan gråter till böcker. 

 

Ändå har det inte blivit att jag tagit tag i läsningen av Pandemonium förrän nu. Främst för att jag hade svårt att få tag i den utgåvan av boken jag ville ha men också för att jag inte kände någon stress. Jag har sett att många bokbloggare blev mer eller mindre besvikna på Pandemonium så mina förväntningar var inte överdrivet höga.

 

Men vet ni? Jag började läsa den här boken i förrgår kväll. Igår läste jag ungefär halva. Nu har jag ungefär en tredjedel kvar. Och det kan jag säga att det inte är för att den är en besvikelse. Åh nej. Den är allt annat än en besvikelse.