Järndrottningen - Julie Kagawa

Titel: Järndrottningen Författare: Julie Kagawa Utgivningsår: 2012 Originalets titel: The Iron Queen Serie: Iron Fey #3 Förlag: Harlequin
Läs mer om boken här.
 
Då detta är tredje delen i en serie, sker läsningen på egen risk. Små spoilers kan förekomma.
 
Nu har jag precis lämnat landet Aldrig för tredje gången. Det är ett land där alver regerar, där magiska varelser strövar runt och visa katter med konstiga råd kommer och går. Ett land där tiden står stilla och Meghan Chase dragits till ännu en gång. Det är med andra ord världens mysigaste ställe, fast ärligt talat inte något vidare fridfullt. I denna tredje bok utspelar sig kriget om landet Aldrigs framtid.
 
Jag har inte prisat den här serien överdrivet mycket. Jag har funnit den tråkig då och då, överdriven då och då, och ofta önskat att jag skulle ha känt något mer för den. Det var ungefär likadant i den här boken, men jag tror jag tycker att varje bok har blivit snäppet bättre. Eller så är det för att jag inte har så höga förväntningar, och sedan blir förvånad när jag gillar det.
 
I de första två böckrena är Meghan otroligt mesig. I den här har verkligen utvecklats, fått mod att säga ifrån och stå på sig. Fast det syntes en förbättring hos henne redan i tvåan så kom det ändå ganska plötsligt. Men jag klagar inte - jag gillar den här Meghan mycket mer.
 
Den jag inte gillar lika mycket är Ash, som Meghan är upp över öronen förälskad i. Jag tyckte om hur karaktärern introducerades i bok ett, men jag har fortfarande inte kommit över hur kär Meghan blev i honom det ögonblicket som han försökte döda henne. Lite självbevarelsedrift tack. Han har fullt potential att vara en riktigt bra karaktär dock, men han har tyvärr inte lyckats vinna över mig helt. Ibland tycker jag till och med att han är tråkig. Om jag hade varit hon hade jag utan tvekan förälskat mig i bästa vännen Puck istället. Han får mig alltid att le.
 
Ibland finns det epiloger som förstör ett känslosamt slut. Ibland finns det epiloger som perfekt kompletterar boken. Jag var rätt att den här epilogen skulle vara det förstnämnda när jag först började läsa den. Men så var det inte. Epilogen var underbar och fick mig att känna mycket mer för karaktärerna än jag hade gjort innan. Speciellt de tre sista sidorna älskade jag. Om ni har läst den här boken förstår ni säkert varför. Vänskapen mellan de två karaktärer som samtalade där är så himla fin, på ett litet speciellt sätt. Epilogen höjde verkligen helhetsintrycket om boken.
Trackback
RSS 2.0