Titel: Glashuset Författare: Rachel Caine Utgivningsår: 2011 Originalets titel: Glass Houses Serie: Vampyrerna i Morganville #1 Förlag: Styxx Fantasy

Oj. Jag kan säga att jag inte hade väntat mig att läsa ut Glashuset på ett dygn. Visst har jag varit nyfiken på de här böckerna men förväntningarna var ändå inte så höga. Jag räknade med att det skulle vara ytterligare en bok om vampyrer, vilket jag ju gillar men som inte är så speciellt längre. Därför blev jag en aning förvånad när jag kände ett sådant sug att bara få fortsätta läsa.

 

Claire har nyligen flyttat till Morganville för att studera på college. Efter att ha blivit misshandlat av några av tjejerna på elevhemmet blir hon inneboende i Glashuset tillsammans med Eve, Michael och Shane. Jag gillar verkligen alla fyra karaktärer, även om jag tycker det är konstigt hur Claire lyckas komma in i gänget så fort. I och med flytten till Glashuset får Claire reda på hur det egentligen ligger till i staden - den är styrd av vampyrer.

 

I början hittade jag några saker som jag inte fann helt trovärdiga. Varför bor man som människa kvar i Morganville till exempel, där man bara går säker på dagen om man inte är beskyddad av en vampyr? Den frågan besvarades på ett ungefär i boken och sedan störde det mig inte särskilt mycket. Något annat jag tyckte kändes överdrivet var hur tjejerna på elevhemmet behandlade Claire. Ju mer man förstod om staden, desto klarare blev det. Sedan reagerade jag som sagt även på att det ändå gick relativt snabbt för Claire att komma in i gemenskapen i Glashuset. Hon beskriver sig själv som en nörd, men hon verkar inte vara en blyg sådan.

 

Allt som allt gillade jag Claire. Kanske tyckte jag inte alltid att hon gjorde de bästa valen, men jag irriterade mig aldrig på henne, något som jag har gjort rätt ofta på huvudpersoner den senaste tiden. Hon var inte jobbig. Jag kände med henne större delen av boken; hon kändes mänsklig och jag är lite avundsjuk för att hon fått så härliga rumskompisar.

 

Sedan tyckte jag verkligen om att boken är skriven i tredje person. Egentligen har jag alltid föredragit böcker skrivna i första person, men nu för tiden verkar alla böcker vara skrivna så. Det har fått mig att tröttna. Dessutom passade Rachel Caines språk väldigt bra in med skrivandet ur tredje person så allt flöt på väldigt bra. Så bra att jag helst inte ville sluta läsa.

 

Vad man tycker om Glashuset tror jag beror på vad man gillar för böcker. Det här var precis vad jag behövde för tillfället. Lagom lättläst, framåt, utan att vara överdrivet händelserikt, men ändå spännande. Nu är jag verkligen sugen på att lägga tassarna på andra boken i serien, Döda flickors dans. Slutet var verkligen en cliffhanger och såna är jag väldigt svag för.