Jag vill inte att den här serien ska ta slut. Jag vill inte. Så jag drar ut på det. Snart kommer jag nog ändå stå där och vänta på att den sista boken ska komma ut och sedan kommer jag läsa den och sedan kommer det vara slut på riktigt.

Jag hade hört att City of Fallen Angels skulle vara lite segare än de första tre böckerna. Segare tyckte jag inte att den var, men fokus låg mer på karaktärernas kärleksproblem än tidigare. Jag älskar deras kärleksproblem men det blev faktiskt lite tjatigt. Jag föredrar kärlek som uppstår under en spänningsfylld handling och inte spänning som uppstår under en handling som drivs av enbart kärlekstrubbel.

Men jag gillar boken. Typ älskar.

Karaktärerna är lika mysiga, härliga och bra som vanligt. Deras rappa käftar slänger hela tiden ur sig fyndiga kommentarer, precis som i böckerna innan. Större delen av boken berättades ur Simons perspektiv, vilket var både bra och dåligt. Jag gillar Simon (han är underbar) så missförstå mig inte. Även om jag gillar att läsa om honom ville jag ha mer av de andra. Mer av Clary, Jace, Isabelle och framför allt Alec.

Alec är ungefär den roligaste och charmigaste och sötaste karaktären som finns. Det var så fruktansvärt kul under City of Glass när han försökte sig på att skämta och alla bara stirrade på honom som om han vore en utomjording. Åh, jag är lite kär i honom.

Allt som allt en bra fortsättning, även om den inte var lika actionfylld som tidigare böcker. Spänningen tilltog rejält i slutet vilket gjorde att avsaknaden av action under resten av boken inte gjorde mig något.

Och som sagt – jag gillar boken. Typ älskar.