Det är nästan tre år sedan jag skrev något på den här bloggen. Varför jag gör det nu? Jag vet faktiskt inte helt. Det kändes lite roligt. Om det fortsätter att kännas roligt återstår att se men jag hoppas på det. I år gör jag ett nytt försök att föra statistik över de böcker jag läser så tänkte börja med att prata lite om de böcker jag läste i januari.

 

1. Harry Potter and the Philosopher's Stone - J.K. Rowling (omläsning)

2. Rosa - den farliga färgen - Fanny Ambjörnsson

3. En man som heter Ove - Fredrik Backman

4. Cinder - Marissa Meyer

 

I julas fick jag Harry Potter-samlingen i en ny utgåva, vilket som väntat utlöst en ny omläsning av serien. Är fortfarande kär i boxen och klappar på böckerna lite då och då bara för att de är så fina. Rosa - den farliga färgen var en jätterolig och intressant läsning som jag räknade med trots att det inte är skönlitteratur. Rekommenderas! Äntligen har jag också tagit mig an att läsa En man som heter Ove. Min mormor hälsar och säger förlåt är fortfarande min favorit av Backman men tyckte väldigt mycket om Ove också. Slutligen har jag påbörjat Marissa Meyers serie The Lunar Chronicles. Bok nummer två står för nuvarande i bokhyllan och ska förhoppningsvis bli läst snart.

 

Det är intressant att se skillnaden i hur mycket jag läser nu jämfört med för några år sedan. Antal böcker per månad har minskat betydligt. Det som glädjer mig är att jag inte bryr mig så mycket om det. Det var längesedan jag kände en press att läsa för att, eller just i syfte att läsa mycket. Det är klart att det finns stunder då jag försöker peppa mig själv att läsa mer men det känns inte alls jobbigt. 

Ja, jag är tillbaka! In i böckernas, läsningens och bokbloggandets värld igen. I alla fall på ett ungefär. Jag har förflyttat mig lite, nämligen hit: 

 

Uppdateringen av den här bloggen går lite i vågor. Ibland kommer det flera inlägg i veckan, ibland är det tyst i flera dagar. De inlägg som jag faktiskt skriver är dessutom inte alls så genomtänkta som jag hade önskat. 

 

Jag vet inte riktigt om jag skriver det här nu för att be om ursäkt eller bara för att konstatera att det är så det är. Mitt liv har förändrats väldigt mycket sedan jag flyttade till Oxford förra hösten och att det blivit så är inget jag ångrar. Jag drömmer fortfarande om bibliotek, bläddrar och njuter av böcker i bokhandlar, tar fram en bok när jag behöver lugn, en sysselsättning eller en flykt. 

 

Men det finns så mycket mer och jag kan inte låta mitt fokus ligga på att skriva halvdåliga bokrecensioner. Jag är så lycklig här. Till och med de dagar som är jobbiga. Mina tankar är inte i böckernas värld lika ofta som de brukade vara och det gör mig ingenting för jag mår bra av det. 

 

Nu säger jag inte att jag kommer sluta uppdatera bloggen eller så. Kanske kommer jag skriva mer än jag någonsin gjort. Kanske kommer jag vara tyst i flera veckor. Jag vet inte. Man behöver inte alltid veta allting. 

 

Tittade runt lite på tumblr och hittade den här bilden. En sån här bokhylla skulle jag kunna bli kär i trots att jag är höjdrädd. 

Titel: Borde vara död

Författare: Pål Eggert

Utgivningsår: 2013

Förlag: Styxx Fantasy

 

 

Det perfekta utgångsläget är att öppna en bok utan att ha någon egentlig koll på vad den handlar om. Då vet man inte vad man har att förvänta sig och det är inte lika troligt att man blir besviken. 

 

När jag började läsa Borde vara död visste jag inte mycket mer än att handlingen utspelar sig i Göteborg och att två av karaktärerna var en konstig tjej och en socialarbetare. Att det fanns något slags övernaturligt inslag vad jag också medveten om, men osäker på vad. 

 

I efterhand tror jag inte det hade gjort något om jag vetat mer om boken. Allt i den är olikt vad jag läst tidigare och blev därmed inte det minsta förutsägbart. Det är dystert, mörkt och på sina ställen en aning kusligt. Miljön, bland hemlösa och olyckliga människor, kombinerat med övernaturligheter som jag aldrig hört talats om, fick boken att verkligen sticka ut ur mängden. Roligast att läsa om var socialarbetaren Sebastians arbete med de hemlösa, medan fantasydelen tappade mitt intresse efter ungefär halva boken. 

 

Den här typen av karaktärer är jag inte heller van vid att möta. Jag syftar inte bara på det faktum att många är hemlösa, drogmissbrukare etc utan främst på det faktum att de har en annan syn på livet och framställs på ett annat sätt än jag är van vid - fortfarande dystest och mörkt men samtidigt fräscht. 

 

Att läsa Borde vara död var lite som att ta ett steg ut ur min egen bekvämlighetszon; ett steg jag var glad att ta och gärna tar igen. Bokens andra halva höll mig aldrig riktigt fast men trots det rekommenderar jag att ni också utmanar era bekvämlighetszoner. Pål Eggert gör det värt att vidga läsvyerna lite. 

 

Äntligen är det dags för mig att se vad det är alla pratar om! Jag har hört så väldigt många lovord om Jellicoe Road men hade ändå knappt någon aning om vad den handlar om förrän jag började läsa den häromdagen. Nu har jag läst ungefär hälften men jag har hittills väldigt svårt att bestämma mig för vad jag tycker. 

Läste precis ut den. Så. Himla. Bra. Inte någon nästangråt som när jag läste Delirium men över lag tycker jag nog att Pandemonium var ännu bättre. Åååååh. Nu kommer jag ha en jobbig bookhangover! 

 

Förra sommaren läste jag Delirium. Jag gav boken två försök - första gången kom jag halvägs och sedan tröttnade jag, andra gången älskade jag den. Då låg jag ute i solen och smågrät till slutet, jag som så sällan gråter till böcker. 

 

Ändå har det inte blivit att jag tagit tag i läsningen av Pandemonium förrän nu. Främst för att jag hade svårt att få tag i den utgåvan av boken jag ville ha men också för att jag inte kände någon stress. Jag har sett att många bokbloggare blev mer eller mindre besvikna på Pandemonium så mina förväntningar var inte överdrivet höga.

 

Men vet ni? Jag började läsa den här boken i förrgår kväll. Igår läste jag ungefär halva. Nu har jag ungefär en tredjedel kvar. Och det kan jag säga att det inte är för att den är en besvikelse. Åh nej. Den är allt annat än en besvikelse. 

Titel: Farlig förmåga

Författare: Jessica Spotswood

Serie: Systrarna Cahill #1

Originalets titel: Born Wicked

Utgivningsår: 2013

Förlag: Raben & Sjögren 

 

 

Det som först drog mig till den här boken var dess vackra omslag. Av erfarenhet vet jag att skenet kan bedra, men utan att veta mer än att boken handlade om häxor några hundra år tillbaka i tiden, bestämde jag mig för att ge den en chans. 

 

Något som jag är svag för är relationen syskon emellan. I Farlig förmåga har vi tre systrar med magiska förmågor, som efter sin mors död har sökt stor tröst hos varandra. Utan moderns beskydd vet de inte längre vem de kan lita på i en värld där flickor och kvinnor blir gripna för minsta misstanke om magi. 

 

Det visade sig att jag snart skulle falla för mer än bokens omslag. Handlingen grep tag i mig och sista halvan av boken slukade jag hur fort som helst. I vanliga fall har jag blivit lite trött på att läsa om sextonåriga karaktärer, men i det här fallet gjorde det mig inget alls. Det var något med boken som fick mig att känna mig som fjorton år igen, då koncepten i ungdomsböcker kändes fräscha, då karaktärerna inte kändes uttjatade, då jag ville läsa och läsa och läsa men inte ville att boken skulle ta slut.

 

Bara det är ett väldigt högt betyg måste jag säga. Det enda som jag i efterhand kan komma på störde mig var att alla titlar översattes. Miss blev fröken, Mrs blev frun etc. Det är en smaksak men personligen föredrar jag när man behållar originaltitlarna. Det säger jag inte bara för originalet är på engelska - om boken hade varit tysk hade jag gladeligen sett titlar som Frau och Herr. 

 

Jag tyckte mycket om att läsa om systrarnas relation. Jag ville att de skulle hålla ihop mot allt och blev riktigt frustrerad när det kom saker emellan och de inte lyssnade och trodde på varandra. Något som jag blev positivt förvånad över i boken var romantiken. Den var väl inget mästerverk egentligen, men jämfört med många ungdomsböcker kändes det... ja, lite som när jag var fjorton och allt jag läste fortfarande kändes nytt. 

 

Att boken fick mig att tänka tillbaka på hur min relation med böcker var för 5-6 år sedan var bland det bästa. Enbart det hade inte räckt så långt dock - det var en väldigt trevlig läsning oavsett och jag vill mer än gärna läsa fortsättningen. 

Boken jag läser för tillfället är Pål Eggerts Borde vara död. Jag har varit nyfiken på den här boken länge och ungefär halvvägs in har nyfikenheten inte stillnat än. 

 

Det är mörkt, annorlunda och intressant. Jag hoppas att jag kommer fortsätta känna så under resten av läsningen också för då finns det chans att boken får ett högt betyg av mig. 

 

 

 

 

 

 

Titel: Clockwork Angel

Författare: Cassandra Clare

Serie: The Infernal Devices #3

Utgivningsår: 2013

Förlag: McElderly Books

 

 

Sista delen i The Infernal Devices. Nu är det slut. Som tur är kommer det mer att läsa om den här världen, men det blir inga fler böcker om Shadowhunters i viktorianska London. 

 

Det tar på något sätt emot att skriva den här recensionen. Inte bara för att det är slut, utan även för att jag inte vet vad jag ska säga. Det finns nämligen så mycket som kan bli sagt och jag är rädd att röra till det. Jag vet att många kastade sig över den här boken så fort den kom ut, men jag vill heller inte avslöja något för de som inte läst den ännu. Själv höll jag mig borta från alla recensioner och reflektioner om boken tills jag själv hade läst klart den. 

 

Att läsa sista delen i en serie som man älskar är speciellt. Man vill ha det perfekta slutet, men hur kan man veta vilket slut som är perfekt? Personligen brukar jag tycka minst om den slutgiltiga etappen i böcker och filmer över lag. Jag är mer intresserad av början och upptrappningen än av själva slutet. 

 

Jag är nöjd. Det är jag. Jag njöt av att läsa Clockwork Princess. Boken i sig kanske är den bästa i trilogon, men den slår inte känslan jag hade när jag läste Clockwork Angel. 

 

Det enda större klagomålet jag har är att Cassandra Clare borde sluta vara en sån matchmaker. Alla karaktärer ska paras ihop, ha kärleksproblem och det på ett ganska uppenbart sätt. Det blir lite för mycket. Och lite, lite för smörigt ibland. Förutom det så gillar jag relationerna karaktärerna emellan. Det största relationsdramat i serien har utan tvekan varit Will/Jem/Tessa-triangeln. Ett riktigt vackert triangeldrama som jag faktiskt kände fick en bra upplösning. 

 

Allt som allt tycker jag hemskt mycket om den här serien, kanske till och med mer än The Mortal Instruments, och känner att den fick ett värdigt slut. 

Titel: Ursäkta att man vill bli lite älskad

Författare: Johanna Thydell

Utgivningsår: 2011

Förlag: Alfabeta

 

 

När jag var hemma i Sverige kände jag för att läsa något lätt. Jag styrde därför stegen mot min systers bokhylla, plockade åt mig Ursäkta att man vill bli lite älskad och satte mig ute i solen. (Ni märker att jag sätter mig ute i solen med en bok så fort jag får chansen va? ;)) 

 

Boken var precis vad jag behövde. Lättläst, kvick och rolig samtidigt som den behandlar viktiga ämnen som vänskap, kärlek och att hitta sig själv. Den handlar om att vara vanlig, att känna att man inte duger, att vilja men inte räcka, att göra misstag. Stort plus för hög igenkänningsfaktor!

 

Det händer inte särskilt ofta att jag är stolt över svensk ungdomslitteratur men det här är ett sådant fall. Johanna Thydells språk är så mysigt, så rätt i sammanhanget och allt blir så realistiskt och jordnära. 

 

Jag hör själv hur jag prisar boken och för att det inte ska dra iväg vill jag tillägga att det ändå inte är en ny favoritbok. Jag är nog några år för gammal för att uppskatta den fullt ut. Om en månad kommer jag antagligen inte ens komma ihåg vad den handlade om.

 

Men jag tyckte om den precis när jag läste den och i det här fallet var det bara det jag behövde.