Jag börjar frukta att mina böcker aldrig kommer komma och uppdateringen är inte alls så regelbunden som jag skulle önska. Egentligen har jag ju inget liv, men jag tror att jag börjar skapa mig ett! (Okej, det var kanske att överdriva lite.)

 

 

Någon kanske minns att jag pratade om att eventuellt besöka Irland? Irland har ändrats till Irland eller Storbritannien och "besöka" var nog en underdrift. Jag hoppas åka som au pair till Irland eller Storbritannien i åtminstone ett halvår. 

Alldeles nyss väckte jag liv i min gamla privata blogg för att börja dokumentera den här eventuella resan. Inget är bestämt och jag vet inte helt säkert om jag kommer klara att lämna mitt liv här för ett nytt i ett annat land, även om det bara är tillfälligt. Om någon skulle vara intresserad av att se hur det går med den resan (om det går) så får ni gärna titta in där! 

 

Att tala om för min morfar att jag vill ha ett bibliotek kan vara bland det bäst jag gjort. Idag gav han mig dessa 22 små röda böcker ovan. De är tryckta på 1930-talet och användes då i skolor. Böckerna är riktigt, riktigt söta i verkligheten, vilket inte syns lika bra på den fina mobilbilden. Varje bok har en siffra på ryggen - mina är mellan 57 och 207 - så jag undrar hur många som finns. Tror att de här böckerna ska vara svåra att få tag på och jag är väldigt glad att få vvara ägare till dessa.

 

 

Det de innehåller är mängder av gamla sagor och pjäser. Jag har bläddrat igenom dem lite snabbt och hittat klassiker som Robin Hood, Askungen och Snövit blandat med berättelser som jag aldrig har hört talas om.

 

Sedan fick jag även en stor bok om konsthistoria, men som inte ville göra sig bra på bild - Skagenmålarna, som innehåller både många fina bilder och fakta om de olika kända Skagenmålarna. 

 

I förrgår lämnade jag mitt bo här hemma för att ta tåget och besöka en vän. Även om det inte är långt fågelvägen så tog tågresan med alla dess byten och väntetider flera timmar och hemresan igår kväll innehöll ännu fler byten och även tågförseningar. 

 

Lyckligtvis är jag en van pendlare och har många erfarenheter av försenade tåg och att vänta på iskalla stationer. Därför hade jag såklart med mig en bok. En sådan där extremt bra bok som jag knappt ville läsa i rädsla av att den skulle ta slut. Musik i all ära, men när man har flera timmar framför sig på en ödslig tågstation är en sådan bok precis vad som behövs för att få tiden att gå och väntan att bli nästintill underhållande. 

 

 

En gång råkade min farfar, som var sjöman, bada i ett område där det ofta var hajar, vilket han inte fick veta förrän efteråt. Min farfar hade även en uppstoppad krokodil i garderoben. Jag har vuxit upp med berättelser som hav, sjöar och båtar. Samtidigt som det är hemskt fascinerande skrämmer det mig något fruktansvärt. 

 

Det läskigaste djuret jag vet är späckhuggare. Hajar är nästan lika otäcka, men det är något speciellt med just späckhuggare. När jag var liten älskade jag filmen Pingvinen och Lyckostenen. Någon som sett den? I den blir den söta, romantiska och klumpiga pingvinen Hubbe jagad av späckhuggare och sjölejon. Och ja, jag är fortfarande rädd för späckhuggare.

 

Titta på framsidan på Havets fångar. Späckhuggare! (!!!) Jag har inte läst hela den här serien men hittills är detta min favorit. Delvis för att späckhuggarna och havet skrämmer skiten ur mig och samtidigt fascinerar mig något otroligt och delvis för att handlingen är riktigt spännande ändå. 

 

Riktigt bra av Michelle Paver helt enkelt och ett extra plus för att delar av boken utspelar sig vid havet. 

 

 

Kunde inte låta bli att ta med början av Pingvinen och lyckostenen. Verkligen nostalgi! Tittade ni också på den här filmen? 

Titel: Ögat över månskäran

Författare: Libba Bray

Originalets titel: A Great and Terrible Beauty

Serie: Gemma Doyle #1

Utgivningsår: 2007

Förlag: Ponto Pocket (Forma Books) 

 

Gemma Doyle:

1. Ögat över månskäran

2. Upprorsänglar

3. Längtans rike

 

 

 

 

 

 

 

Viktorianska England. En internatskola. Åtsittande korsetter. Hemliga systerskap. Mörk magi. Det låter som en perfekt blandning för mig men ändå hade jag inte särskilt höga förväntningar på Ögat över månskäran. Nyfiken var jag men faktiskt inte mycket mer än så. Jag var dessutom osäker på vad boken handlade om och hade alltså inte många förutfattade meningar.

 

Med andra ord var det ett perfekt utgångsläge för att bli positivit överraskad. Och det var just vad jag blev! Innan jag visste ordet av det blev sida efter sida läst och tidigare än väntat nådde jag de sista raderna. Och jag tyckte väldigt mycket om vad jag läste.

 

Jag tänker inte gå in mer på handlingen för det bästa är om man vet så lite som möjligt. Det kan vara för att den förra boken jag läste (The Stolen - Liz Braswell) var en sådan besvikelse, men allt känns så väl gjort i Ögat över månskäran. Språket är enkelt, drivande och i huvudet får jag en klar bild över hur allt ser ut utan långa miljöbeskrivningar. Jag är imponerad av hur väl genomarbetad handlingen är och hur skickligt gjort allting känns. Under läsandets gång kom jag att tänka på hur bra jag tror att den spännande historien skulle göra sig på film. 

 

Jag tycker om hur karaktärerna är och hur de porträtteras. Ingen är perfekt men deras svagheter är inte bara dåligt - det är vad som gör de mänskliga och trovärdiga. Det är så jag vill att det ska vara. Ibland kan författare älska sina karaktärer lite för mycket och därmed göra de så perfekta att man inte längre köper det. Dessutom har Gemma en väldigt bra berättarröst! Den påminde mig om hur jag ville att berättarrösten skulle vara när jag var i den typiska bokslukaråldern. (Att jag aldrig riktigt har lämnat bokslukaråldern behöver vi inte diskutera nu). 

 

Helt klart en läsvärd bok! Jag tror att man måste vara på rätt humör för att kunna uppskatta den ordentligt, men är det inte så med alla böcker? Jag ser i alla fall fram emot att läsa uppföljaren (som jag inte äger än men planerar att införskaffa en vacker dag) och se hur det går för Gemma och hennes vänner. 

Titel: The Stolen

Författare: Liz Braswell

Serie: The Nine Lives of Chloe King #2

Utgivningsår: 2011 (2004)

Förlag: Simon Pulse

 

The Nine Lives of Chloe King: 

1. The Fallen

3. The Chosen

 

 

 

 

 

 

 

Den utgåva av The Nine Lives of Chloe King som finns i min bokhylla är för över 750 sidor och innehåller hela triologin. Ni anar inte vad jag såg fram emot att läsa den, då när jag köpte den för ungefär ett år sedan. 

 

Anledningen till det var att ABC Family sände 10 avsnitt i en serie baserad på dessa böcker - och jag älskade tv-serien. Inte på ett åh-det-är-så-bra-jag-gråter-och-dör-inombords-av-varje-avsnitt-för-att-det-är-så-sorligt-och-spännande-sätt, men serien var mysig, hade en intressant handling och karaktärer som jag tyckte om. Även om tv-serien la ner efter en säsongsavslutning som skapade mer frågor än den besvarade var den helt klart värd den tid jag gav den. 

 

 

 

Ni vet hur det är när man har hittat en historia som man verkligen tror på och har förälskat sig i ett par som lite smått krossar ens hjärta... och så finns det en bok och det är ifrån den här boken som detta kommer. Givetvis ville jag ha den! Så jag beställde den. Och jag började läsa den. Och den visade sig vara en stor besvikelse. 

 

Inte heller The Stolen var något att hurra för. Handlingen är intressant. Chloe är inte mänsklig utan härstammar från egyptiska gudar. Som Mai har hon kattliknande egenskaper och allt det är väldigt intressant, det är det. Tyvärr är Chloe inte alls den söta, bubblande och beskyddande karaktären som hon var i tv-serien. I böckerna är hon självisk, omogen och den första boken handlar i princip om hur det går för henne att ha två pojkvänner samtidigt. 

 

Pojkvänstrasslet var bättre i The Stolen, vilket jag var glad för. Det tråkigaste är att Alek/Alyec (som var min favorit i tv-serien) (jag har crushat en aning på skådespelaren Benjamin Stone) (det är Alek som gjorde tv-serien etc) är helt... ointressant. Han är lite charmig ibland men annars verkar det som att han och Chloe bara är tillsammans av gammal vana. Känslor verkar de inte ha för varandra. Dessutom står det helt tydligt i texten att Alek inte är lika snygg som Brian, Chloes andra kärleksintresse/pojkvän. Förlåt, men vad är fel på den här boken? Och tack tv-serien, för att Alek är helt oemotståndlig medan Brian är världens tråkigaste. Inte för att Alek är perfekt i tv-serien heller, men han har så mycket potential att bli en riktigt bra karaktär. 

 

Okej. Jag ska börja avrunda. Annars kommer det här ändå bara urarta till en kärleksförklaring till Alek/Benjamin Stone. Boken är inte bara dålig - Mairasen är intressant att läsa om - men eftersom jag gillade tv-serien blev jag besviken. Tänker såklart läsa sista delen även om jag är 99% säker på att Chloe och Brian kommer kunna kyssas utan att hon dödar honom (jag sa ju att rasen Mai var intressant - de kan inte kyssa människor!) och att Alek kommer bli bortglömd. 

 

Jag vill ha mina böcker. Nu. Det har snart gått två veckor sedan jag beställde dem. Så nu vill jag ha dem. Verkligen nu. 

 

Läslusten är inte på topp. Anledningen: böckerna som är kvar på köpförbudslistan lockar inte för tillfället (vissa kommer nog aldrig att locka). 

 

JAG VILL HA MINA BÖCKER. 

 

Att nu har ett avsnitt av Vampire Diaries i veckan är underbart. Så så så så så underbart.

 

Titel: Den utstötte

Författare: Michelle Paver

Serie: Bronsdolken #1

Originalets titel: Gods and Warriors

Utgivningsår: 2012

 

1. Den utstötte

2. Ej utkommen

3. Ej utkommen

4. Ej utkommen

5. Ej utkommen

Då har Michelle Paver, författare till succén Vargbröder, släppt första boken i sin nya serie. Konceptet är något sånär det samma - en pojke som har en speciell koppling till ett djur och kämpar för sin överlevnad i ett förhistoriskt land. Platsen är Grekland denna gång, för 3500 år sedan på bronsåldern. Och där har vi väl den avgörande skillnaden. Livet är för Hylas helt olikt Toraks i Vargbröder, och Hylas historia blir därmed en annan. 

 

Den som gillade Vargbröder kommer antagligen att gilla Bronsdolken också, för även här drivs historien framåt i ett högt tempo, konstant spänning och enkelt men berättande språk. Miljön är fascinerande och inte något man brukar stöta på när man läser barn- och ungdomsböcker.

 

Tycker faktiskt att man borde läsa såna här böcker i skolan samtidigt som man pratar om t ex bronsåldern. Direkt fakta får man inte i mängder, men förhoppningsvis en känsla och förståelse för tiden som kan vara minst lika viktigt. Intresset att lära sig tror jag också skulle öka. 

 

Jag gillade även att Hylas blir vän med delfinen Silver. Delfiner är så fina varelser som jag gärna läser om. Dessutom var det väldigt intressant att läsa Michelle Pavers ord i slutet av boken där hon berättar om hur hon har studerat dem och även bronsåldern. 

 

Jag tyckte mycket om Den utstötte men fastnade aldrig fullständigt för den. Tyvärr kände jag inte samma driv att läsa som när jag läste Vargbröder men det är mer än möjligt att det har med min ålder att göra. Nej, Den utstötte är i mina ögon inte lika bra som Vargbröder men jag kommer troligtvis att fortsätta läsa serien då den känns mycket lovande. 

Prinsessa i högform stod på min lista över de böcker jag måste läsa för att få upphäva mitt bokköpförbud. Det var anledningen till att jag plockade upp den igår för egentligen hade jag inte alls lust att läsa den. 

 

Först gick det lite segt. Jag funderade på varför jag skulle läsa den igen (för att jag ska läsa bok 7 snart och vill minnas vad som har hänt innan) och tyckte det var onödigt av mig själv att ha skrivit upp den på listan. 

 

Sedan hände något. Mias knäppa dagbok slukade mig och under samma kväll var boken utläst. Vissa sidor skummade jag igenom men andra fick mig att skratta inombords av igenkännande. I sjätte boken handskas Mia med sniglar i Genovia, pressen att eventuellt ha sex med sin pojkvän som börjat på college, att vara nominerad till elevrådsordförande och att ha en mamma som utsätter sin bebis för alla möjliga potentiella faror. 

 

Mia är en hemskt jobbig karaktär men samtidigt både rolig och charmig. Ibland vill jag slå henne (eller hälla en hink vatten över henne) för att hon ska sluta vara så korkad och mogna lite och ibland vill jag krama henne och be henne sluta förstora upp allting. 

 

Mysigt, igenkännande, charmigt och roligt. Enkelheten gör boken/serien perfekt att läsa när man vill ta en paus från alla böcker som får det att snurra i huvudet på en. 

Titel: Chanslös

Författare: Gail Carriger

Originalets titel: Changeless

Utgivningsår: 2012

Förlag: Styxx Fantasy

 

1. Själlös (Soulles)

2. Chanslös (Changeless)

3. - (Blameless)

4. - (Heartless)

5. - (Timeless)

 

 

 

 

 

 

Jag älskade Själlös och längtade verkligen efter att få läsa fortsättningen. Tyvärr nådde Chanslös inte upp till mina förväntningar även om det fortfarande är en bra bok.

 

Alexia Tarabotti har nu blivit Alexia Maccon, en själlös alfahona som lever med Lord Maccon på Woolsey Castle utanför viktorianska London.  I den här boken får vi bekanta oss mer med varulvarna, inte bara de i London utan även en flock i Skottland, dit Alexia, beväpnad med ett parasoll, beger sig med luftskepp efter att ha gjort upptäckten att en farsot som gör de övernaturliga dödliga igen, har spridit sig i landet.

 

Blandningen av steampunk och urban fantasy fungerar lika utmärkt som i första boken och jag älskar den historiska miljön. Förutom världen är bokens stora styrka Alexia, som är hemskt rolig och vars bästa vapen är ett mycket spännande parasoll. Språket är charmigt och översättningen stör mig inte alls. Mycket bra med andra ord. 

 

Jag kan inte sätta fingret på vad det var som gjorde att jag blev besviken för i grund och botten är boken bra. Det var ett nöje att läsa men jag kände aldrig någon riktig spänning. Alexia och Lord Maccon är ett intressant, roligt och charmigt par men jag har aldrig varit en stor beundrare av just par i böcker. Kanske är det därför det hela blir en aning tråkigt. 

 

Enligt mig hämtar sig boken rejält i slutet, både gällande mysteriet med farsoten och en händelse som jag inte vill prata om i risk att avslöja något. Sista kapitlet var nog det bästa i hela boken och jag uppskattade verkligen cliffhangern. Även om jag tappade kärleken för den här serien där ett tag så fick jag bestämt tillbaka den nu. Ännu en fortsättning är definitivt av intresse och jag skulle även rekommendera er som har läst Själlös att ge Chanslös ett försök, för även om boken inte är lika bra som sin föregångare är den absolut läsvärd. 

 

Gissar på att jag inte är den enda som är exalterad över det här klippet som kom upp igår. 

Att läsa och skriva egna berättelser har alltid varit självklart för mig. Innan jag kunde skilja på 6:or och g:n skrev jag små sagor som jag sedan sprang med till mamma och pappa för att de skulle läsa. På kvällarna bäddade jag och någon av mina föräldrar ner sig i sängen med en bok som vi läste högt. 

 

Skrivandet blev ett riktigt intresse i samband med att jag började rida. Jag läste och älskade nästan alla av bibliotekets hästböcker och jag och min bästa vän började skriva berättelser om hästar och människorna i deras närhet varje gång vi sov över hos varandra, vilket var ofta. Man kan väl säga att det var det första ämnet jag verkligen fokuserade på när det kommer till skrivande. 

 

Sedan dess har mycket hänt. Skrivit om hästar har jag inte gjort på många år - tills idag. Jag har haft stor brist på inspiration det senaste halvåret. Har skrivit några halvdana saker bara för att jag så gärna ville skriva något. Inte förrän idag har det varit riktigt kul. 

 

Idag har jag ont i ryggen för att jag suttit länge i samma stol och skrivit. Idag brydde jag mig inte om hur mycket jag skrev. Idag var allt jag skrev spontant och det utspelade sig på en hästgård. Idag skrev jag bara av den anledningen att det var kul. Idag skrev jag för mig. 

 

När jag började titta på Camelot visste jag att det endast finns en säsong och inga planer på en till. Det gjorde ju inte så mycket, tänkte jag. Jag var bara nyfiken, ville se vad det var för något. 

 

Nu när jag har sett alla avsnitt som finns hatar jag världen lite grann. Jag vill ju ha mer, mer, mer. Det var längesen jag förälskade mig såhär mycket i en serie. Önskar verkligen att serien hade fortsatt längre för den är så fantastisk bra och slutet var en riktig cliffhanger. 

 

 

Även om det är en ny tolkning av historien om King Arthur och trollkarlen Merlin skulle man mer eller mindre kunna kalla det en lightversion av Game of Thrones, tv-seriemässigt. Sex och våld, ja, men inte till den utsträckning som jag tycker är överdriven i Game of Thrones. Mörk magi, ja, men ingen episk fantasy. Kampen om en tron, ja, men utan mängder av karaktärer som man lätt blandar ihop. 

 

Helt enkelt en ny favorit hos mig trots att serien är så kort. Jag älskar Jamie Campbell Bower som Arthur och även Joseph Fiennes och Eva Green gör rollerna som Merlin och Morgan fantastiskt. Fattade verkligen tycke för de flesta karaktärer och älskade att hata andra. Hade säkerligen uppskattat karaktärerna ännu mer om man hade fått se dem växa i en säsong till. 

 

Ska sluta tjata om Camelot nu. Ville bara dela med mig av min sorg över seriens för tidiga slut men också meddela att jag tycker att den är mer än värd att ses för det.